Ekot är det enda jag hör

14 jan 2013 13:35
Min vän och jag har inte alltid haft det så bra. Båda lite nervösa och klumpiga i sociala sammanhang, båda lagda åt övertolkande och ledsna ögon ibland.

Så det har varit bra, och det har varit dåligt fast på ett sätt som man aldrig pratar om utan bara antar det värsta med, och nu har det varit bra igen i något år.

Förutom att det börjar svida lite igen. Och det är en sådan fånig sak (det handlar om att svara, om att bekräfta, som vi båda har varit dåliga på - men det är en av grejerna vi faktiskt HAR pratat om) men jag blir ändå ledsen när hen inte säger något. När den tredje personen i vår begränsade grupp får svar, om än väldigt sent en del gånger, men inte jag.

För grejen är ju att vi har pratat om det. Vi är alla väl medvetna om att det här är en öm punkt, och jag och den andra har väldigt aktivt försökt motarbetat det. Försökt bekräfta, bekräfta, bekräfta även när det har tagit emot. För sedan står jag där, utan någonting tillbaka.

Och jag tänker "jaja, men NÄSTA gång ska inte jag svara" och när jag hinner ändå fram till illvilligt ränksmidande är det ett tecken på att det är för sent. Det här är något jag borde ha gjort något åt innan det exploderade till ETT PROBLEM i mitt huvud.

...för det är ju en sådan fånig sak! Jag borde inte bry mig om det, inte så till den här graden. Och jag velar, och skäller på mig själv som saknar sinne för proportioner och tänker sura tankar om alla andra (men mest min vän, som inte svarar).



- - -



För övrigt inser jag att det inte är så klart skrivet, det här. Men dels vill jag inte riskera att dechiffreras, dels skulle ordet aldrig ta slut om jag började från början och förklarade vad det faktiskt handlar om. För allt detta, och mycket mer, ber jag om ursäkt.

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»