Hur kan man ens börja försöka reda ut det?

5 mar 2013 00:21
Jag vet liksom aldrig var sanningen ligger, och det gör mig galen. Är jag duktig på den här grejen jag gillar att göra eller är jag pinsamt dålig bortom all övnings hjälp? Är jag rolig eller bara elak? Över- eller undervärderar jag mig själv generellt? Men allra mest: Är jag rimlig? Sätter jag alldeles för generösa gränser eller förväntar jag mig för mycket? Är jag egentligen allt jag hatar?

En person jag jobbade med för många år sedan drev mig ofta till vansinne genom att konsekvent tro att hon arbetade hårdare och mer än alla andra (och påpekade detta för oss ofta) medan jag var övertygad om att hon bara trodde för att hon inte visste vad vi sysslade med när hon var i ett annat rum. Hon såg ju varje minsta grej hon själv gjorde - men out of sight, out of mind - och vi slutade på något sätt fungera när hon vände ryggen till. Perspektiv är oändligt viktiga, men fullständigt omöjliga att se inifrån.

Jag kanske är samma. Jag tycker, till exempel, att jag gör mer hushållsarbete (till viss del självpåtaget under omständigheterna), men jag vet inte om proportionerna i mitt huvud är sanna. Rent historiskt sett har jag inte varit bra på att städa i vardagen, så mina mått kanske är felbalanserade redan från början. Jag kanske inte är medveten om att världen fortsätter även när jag inte tittar på den - det kanske diskas bakom min rygg.

Det är inte allt.

Om jag inte vet vad sanningen är kan jag inte veta om jag är galen. Jag kan inte avgöra vad som är sociala oförrätter och vad som är orättvisa förväntningar från mitt håll. Är jag en överkörd mes eller en lättprovocerad hök? Hugger jag och sliter itu utan rimliga skäl, och vem skadar jag mest: Dem eller mig?

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»