Håll armar och fötter innanför vagnen

25 apr 2013 10:25
Det är så konstigt. Vi har haft två fina veckor (och "fina" är en sådan underdrift att jag nästan dör), veckor när man vaknar leende, jobbar leende, umgås leende, somnar leende, och undrar hur livet kan vara på något annat sätt. Jag minns inte när det har var så här bra senast. Helgen ska vi inte prata om, det var så löjligt perfekt hela tiden - och vi pratade om hur perfekt det var.

Men så i söndags natt väcks jag av "Sover du? Jag mår verkligen inte bra."

Och bara så där, som om någon har tryckt på en knapp, är det dåligt igen. Alla mår dåligt måndag och tisdag, alla mår jättedåligt. Men så runt tre-tiden på onsdagen vänder det igen och nu är allt bra igen. (Så där som allt kan "vara bra igen", men ni förstår kanske hur jag menar?)

Lite försiktigt går vi vidare, medvetna om att det är osäker mark (ömtålig mark, en skir jäkla drömväv), ändå hoppfulla och med huvudet högt. En två-och-en-halv-dags-dipp är ingenting mot ett oändligt hav av melankoli, och två-och-en-halv-veckas-toppen är onekligen helt klart värt det.

(För övrigt är liknelsen med berg-och-dal-banan lite förvirrande i mitt huvud. Man pratar om att det går upp som något positivt, men det är ju nedförsbackarna som är tjusningen med åkturen, no? På den faktiska berg-och-dal-banan, alltså. I verkligheten not so much.)

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»