Pepp...nani?

11 dec 2009 14:38
Jag har berättat för mina elever om Lucia den här veckan. Och bjudit på Annas pepparkakor, köpta i importbutiken i Kyoto.

Intressant upplevelse. För dem och för mig. Det här med att se sin egen kultur med helt nya ögon - hur förklarar man något sånt? Något normalt, något vanligt, när det normala och vanliga blir helt ofantligt okänt och exotiskt?

Vem vet hur jag lyckats. De har tyckt om det i alla fall, mina elver. De tyckte om pepparkakorna också.

Jag har mycket att vara glad över, men också sånt som skaver och skaver. Och det är så dumt, och det är sånt jag inte borde bry mig så mycket om (ni skulle nog skratta), men...

Istället för att vara glad just nu känner jag bara hur det vrider sig i magen av det där som jag vill, som inte kommer hända. Trots att så mycket annat bra händer mig.

Det är så... frustrerande. Så nära, men så långt bort - så omöjligt.

Det är ingenting.

Jag borde fokusera mig på sånt som att - jag har gjort ett bra jobb. Riktigt bra. Alla elever var glada över Lucia-lektionen och pepparkakorna, och jag orkade veckan ut.

Orkade med kustvakten också, med yrkesmän som haft sina jobb i fyrtio år och så ska jag komma och lära dem nåt nytt. Nåt som jag plockat upp i en bok (och på internet) i ren panik, kvällen innan första lektionen.

Men de tyckte om det. Hörde jag via receptionisten som hört det genom managern. De sa att det var en mycket bra lektion och det är bara min förtjänst, så jag borde vara stolt!

Fokusera på det positiva. Fokusera på det positiva. Sluta gräma mig.

Pepp!

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»