Ännu en sista dag

30 jul 2013 19:16
Imorgon är sista dagen på mitt senaste jobb. Jag försöker inte bry mig, men är småbitter över att ha blivit utbytt för att den nya praktikanten ville börja en månad tidigare än vad som utannonserats.

Chefen, som var den som bestämde hur det skulle vara, är på semester och behöver inte hantera några konflikter - precis som hon vill ha det. Jag ler mot kollegorna som är kvar. Det är inte deras fel. De har varit trevliga mot mig, och det minsta jag kan göra är att vara trevlig mot dem. Kan inte hjälpa att det tar emot ibland.

Skulle se fram emot några veckor utan jobb om jag kunde kalla det semester, men som det är så är det bara några veckor utan jobb. Det gör att jag är på ett konstigt humör - det är skönt att jag har ett nytt uppdrag som börjar i slutet av augusti, men borde jag inte söka något tillfälligt för de två arbetslösa veckor jag inte är ute och reser?

Så många slut. Så många sista dagar. Senast, ett kontor med så snälla människor att vi fortfarande umgås då och då. Innan dess - total katastrof, jag vill bara glömma att det någonsin hände. Ett kontor till - en fot in i administrationsvärlden, och bra kontakter att ha. Innan dess var det mitt underbara, underbara bibliotek i den lilla staden vid havet. Jag saknar fortfarande det biblioteket och de människorna. Finaste kollegorna någonsin! Innan jag träffade dem var det två skolor i Japan - det blev många sista dagar, med alla elever att säga hejdå till. Jag saknar dem också. Mina små favoritungar (nu kan jag erkänna att jag hade favoriter, det kunde jag inte då), de fascinerande vuxna som delade med sig av sina liv. Innan dess var det sista dagen på japanskakursen, och sista dagen på en massa olika bibliotekarievikariat, och sista dagen på magisterprogrammet och utbytesprogrammet och jobbet jag hade innan dess bara för att tjäna pengar.

Det var över tio år sedan jag var längre än ett år på samma jobb. Jag har haft så många hem i så många städer, och trots saknaden och nostalgin så har jag aldrig varit lyckligare än har. Ibland är jag trött på allt, och vill bara gömma mig i Kärestas famn - men det får jag. Hon är här nu. Vi är tillsammans. Ensamheten är bara ett flagnande minne, och det är värt mer än ett bibliotek eller ett Japanäventyr. Vi har varandra, och vårt oändliga äventyr här. I ett nytt land, med nya horisonter, och så många saker att se fram emot.

Med allt det som styrka blir det ingen konst alls att ta mig igenom den sista dagen imorgon. Jag kan le. Jag kan utbyta meningslösa artighetsfraser och dricka té med folk för första och sista gången. Sedan kan jag känna mig utmattad hela vägen hem, cykeln tung och svårstyrd, innan jag kan kasta mig i hennes famn. Då kommer allt bli lätt igen. Då blir allting värt det.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»