Som en oväntad smocka

9 jul 2013 23:17
Jag har fått plåster på den mentala smockan i form av kramar och god mat och väldigt, väldigt snälla vänner som erbjuder sin hjälp men.

Det gör lite ont.

Jag vill inte gå in på alla detaljer om exakt varför jag känner mig så förrådd och förkrossad. Det är trots allt bara ett jobb. Men ändå.

Jag fick det här vikariatet med slutdatum sista augusti, eftersom en ny fast anställd då skulle ta vid. Jag har planerat min sommar därefter. (Min sommar, och mer därtill - jag avböjde ett rätt säkert jobberbjudande därför att jag ville ha extra erfarenhet från mitt nuvarande ställe.)

Nu idag fick jag på ett rätt otrevligt vis reda på att jag bara får vara kvar till sista juli. Nya fastanställda börjar redan i augusti.

Så. Dags igen. Jag har tappat räkningen på hur många jobb jag sökt det senaste året. Jag vet att jag har haft fem uppdrag på sju månader. Och jag vet att jag på något sätt måste skrapa ihop ork och entusiasm för att gå på intervjuer, skicka ut ansökningar, och rent allmänt leva med att inte veta när eller var eller ens om nästa lön kommer ifrån.

Salt i såren är att jag nu full av ånger över hur jag lagt upp mina sommarplaner - det VAR bra planer. Snacka om smolk i glädjebägaren. Varje dag jag inte jobbar nu i juli kommer jag att gräma mig lite över den förlorade inkomsten...

Så det är mindre kul.

Men annars är det bra. Underbart att vakna med Käresta varje dag. Sanslöst häftigt att stå bland 60,000 jublande människor och lyssna på Mumford & Sons. Och fint med besök från Sverige - dags för nästa redan imorgon! Ska försöka inte gräma mig allt för mycket.

Det ordnar sig. Så länge jag inte ger upp - och jag tänker inte ge upp! - ordnar det sig på något sätt. Kämpar på!

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»