Kit

Plommonvår

23 feb 2010 04:21
Det är vår idag, i lilla staden vid havet.

Jag har mitt fönster öppet, och vädrar ut vintern. Ser inte särskilt mycket genom fönstret, där jag sitter på golvet (japansk lägenhet; japansk möblering - skrivbordet skulle i Sverige vara ett kaffebord). Men jag ser!

Hela vintern såg jag ingenting. Hela vintern har jag haft de frostade glasrutorna stängda, och de tunga gardinerna fördragna för att hålla ute kylan. Kylan som tränger igenom de tunna väggarna och de stora fönsterrutorna och gör att jag vaknar på morgonen och ser att det är fem grader varmt i rummet. Då är man tacksam för sin varma dusch, det kan jag lova!

Men nu, idag - blekblå vårhimmel, som förgätmigej. Jag öppnar fönstret, och släpper in luft och ljus.

Jag ser, mot mitt lilla hörn av himlen, grannens träd. Det är först idag som jag inser att det är ett japanskt plommonträd. Det hoppar sparvar i det, och de mörkrosa knopparna är på bristningsgränsen.

Snart kommer jag kunna känna deras doft. Jag älskar plommonträdens doft.

Jag var och cyklade runt, tog mig till höga platser och trafikerade vägar och trånga gränder som såg ut att komma från en annan tid.

Jag har varit där förut, cyklat och promenerat, men jag kommer flytta härifrån innan jag vänjer mig vid hur mycket av en fiskeby staden vid havet är.

Hur folk lever där längst kanalen ut mot havet som är kantad av små fiskebåtar. Gyttret av hus som står vägg i vägg - korrugerad plåt, gammalt trä, byggplast, bräder. Allt ihopslängt, sammanlutande. Med tvätt som torkar på snurror och sträck, med gamla tanter med krökta ryggar som står utanför sina garage och smala portar och samtalar i förmiddagssolen.

Med fisk på tork, och till försäljning. Med ömt vårdade blommor i krukor och lådor, en trädgårdsdröm som spirar mellan asfaltskant och husgavel.

Jag cyklar och ser och känner doften av havet och himlen och plommonblommorna, och undrar varför jag någonsin velat lämna det här stället bakom mig.

Det är en bra känsla. För det betyder att jag inte tänker på allt det där dåliga, med jobbet jag inte vet om jag har och företaget som inte lyssnar och inte förstår och bara är dumma, och all osäkerhet över en framtid som rusar allt närmre.

Jag bara känner solen värma så att jag måste ta av mig vinterjackan, och vinden som leker i håret under hjälmen, och känner att våren finns. Våren kommer. Och våren här i Japan är bland det vackraste jag vet - det kan ingen ta ifrån mig, även om jag står utan fast jobb eller egen lägenhet.

Jag har mitt äventyr, jag är i Japan och våren kommer. Med så mycket som är rätt känns det plötsligt som att det inte finns några problem jag inte kan lösa.

Jag är en knopp nu, men plommonvåren är här. Snart kan jag blomma.

Tillbaka till sidans topp