Löv eller ord

23 nov 2010 05:07
Sitter här och funderar på om jag ska orka mig ut i den sprakande klara höstdagen. Och i så fall - vilket världsarv eller turistattraktion ska jag besöka? Det finns så många att välja på!

Jag känner alltid att det var för länge sedan jag hade ledigt. Helgen är för kort - att ha en ledig tisdag (tack, kinrou kansha no hi; arbetstacksägelsedagen) är lite som julafton, så glad är jag över den. Jag kunde vakna, skriva, och sedan ta en tupplur. Jag kan sitta här utan stress, utan skrik, utan schemapress. Det är en ljuvlig känsla.

Och just nu, i slutet av november, är Japan målat i klargula ginkolöv och röda kaede och det är hundra miljoner turister i alla folkkära lövskådarplatserna.

Men kanske om jag tog mig till Fushimi Inari, där helgedomsportar slingrar sig upp i vermilionfärgade stråk över bergen...

Eller så kan jag sitta här, och se på de små fluffiga molntussarna och den blå himmel som är synlig från min plats i lilla lägenheten, och bolla ord med henne därborta.

Nej, jag har inte slutat vara besatt av vad-det-nu-är som jag känner, och hon känner, och vi delar. Det är 80 dagar kvar tills vi möts, och det är ungefär 79 och en halv dag för mycket, men trots avståndet så är vi så nära, så nära.

Vi Skypade varandra i nio timmar i helgen - min söndag, hennes lördag. Hon lovade att hålla mig sällskap när mina andra helgplaner föll igenom, och sen gjorde hon precis det.

Vi tittade på Top Gear och lyssnade på Owen Pallett och pratade och pratade och pratade.

Jag vet inte längre om det är sånt folk i allmänhet gör med sina vänner, eller om det är mer än så, för det är min verklighet nu. Och den gör mig lycklig, så lycklig.

Men lyckligast av allt blir jag när hon berättar om hur strålande glad hon varit sedan vi började vårt kreativa samarbete. Hur det var länge sedan hon kände sig så energisk, så nöjd.

Det tror jag är den största lyckan för mig just nu - att kunna bringa glädje till någon jag älskar och bryr mig om. Tänk att jag - jag! - kan betyda så mycket för någon. Åh.

Nu kan jag inte sluta le igen.

Jag kanske måste ut i alla fall, bara för att få utlopp för denna pirrande glädjeenergi som jag har. Och för att jag bor en halvtimme ifrån Kyoto, och fortfarande inte har varit ute och tittat på höstlöv, trots att det är den tjugotredje november. Jag tror Japan kanske har lagar mot sådant okultiverat beteende!

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»