Mitt flammande blå hjärta

15 jan 2011 17:42
Jag hade tänkt skriva om jobbet, men jobbet är inte min drivkraft. Det är däremot min besynnerliga, underbara förälskelse, som jag inte riktigt har ord för än. Annat än just "förälskelse". (Det låter bättre än "besatthet"?)

Fast lite handlar det om jobbet också. För såhär tar jag mig igenom min arbetsdag:

På morgonen vaknar jag av ett mail från henne. Eller två, oftast. Ett med det vi skriver tillsammans, har skrivit på i fyra månader och 185,000 ord nu. Ett med allt som vi pratar om. Det får mig att le, att spritta.

Ibland hinner jag skriva lite på ett svar, på ett stycke av en scen. Ibland hinner jag till och med skicka iväg det till henne innan jag måste gå. Och jag pratar nästan alltid med henne på morgonen innan jobbet. Hon är doktorand, har mycket att göra men bestämmer över sin egen tid. Jag är fast i ett ramverk av japansk tidspress. Men vi möts i fogarna av det. Under frukost, till exempel.

Jag stoppar min mobil i fickan, och ger mig iväg. Det är bara tre timmar mellan frukost och lunch, men ibland får jag svar från henne. Eller ett nytt meddelande, bara någon rad om något intressant hon hittat, eller om hon ska iväg på något och inte kommer finnas vid datorn, eller - vad som helst, vad det än är får det hjärtat att kännas lättare, även om jag är omgiven av stress och gråt.

Mobilen måste jag kolla i smyg, i all hast - bara se... blinkar den?

Min mobil ringer inte. Det skulle inte funka. Den vibrerar inte heller, för jag har den på jämt, jämt, och jag vill inte att den ska börja låta under en lektion, eller mitt natten.

Den blinkar.

När den fått ett meddelande lyser den blå. En liten fyrkant som flammande pulserar under en lång stund efter att den registrerat nytt mail.

Så jag kan vinkla den uppåt i fickan, och se om det hänt nåt, eller om den bara ger mig tiden i digitalt format när jag ber skärmen om information. (Efter att det blå ljuset slocknat står det "new mail" om jag har sådant. Annars ser man klockslaget.)

På lunchrasten rusar jag hem, och fyra av fem dagar brukar hon sitta så att hon i alla fall kan prata några minuter. Ibland chattar vi hela fyrtiofem minuter, ibland mycket mindre. Ibland skriver jag på det vi skapar ihop; ibland har hon skrivit.

Väldigt sällan är det tomt och tyst, och då vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Men för det mesta rusar jag tillbaks till jobbet i sista stund, för att jag inte ville sluta prata, eller skriva, eller bara... vara den jag är med henne. Vara mig själv, istället för att vara yrkes-jag.

Sedan är det sex långa timmar som blir mycket mer uthärdliga av löftet från den där lilla blå fyrkanten.

Jag har ingen kafferast, ingen rast alls, ingen tid när jag kan sitta för mig själv. Så jag har börjat ta en toapaus - sån får man, till och med i Japan. Jag låser in mig, och tittar på skärmen. För det mesta är det för tidigt för att hon ska hunnit svara, men ibland har jag något nytt att läsa. Har jag det så kan jag glömma all stress för en liten stund.

Har jag inte det så läser jag något gammalt meddelande, eller en stycke av vår text - något som jag inte har svarat på än, som jag kan hålla i tankarna de två timmar av eftermiddagen som är kvar.

Och de sista två timmarna väntar jag hela tiden på att min mobils fyrkantiga sken ska finnas där när jag vrider på mobilen i fickan, eller kastar blicken upp dit jag lämnat den med skärmen utåt på en hylla. Ibland är jag så trött, så sömnig, så desperat efter distraktion från det faktum att jag håller på att tvinga fyraåringar att öva sig på att skriva ett standardiserat engelskaprov att jag måste ha den där kontakten. Det har hänt att jag fumlat mig fram mest på känn och skrivit en kram och skickat till henne när hon haft en dålig dag, trots att jag samtidigt suttit och varit lärare.

Det har hänt att jag tagit barnens rast till att dra upp mobilen och läsa varje ord hon skrivit till mig, även om det kanske tar tjugo sekunder, eller trettio.

Sedan kan jag äntligen gå hem, och då springer jag genom natten den lilla biten till min port, och upp för trapporna, och fastän det är väldigt sent hos henne så är hon alltid vaken. Ibland är hon bara vaken länge nog att ge mig en "kram" och ett "godnatt", men oftast är det mer.

Det är den bästa delen av min dag, när jag kan sitta med henne i en eller två timmar, på Gtalk eller över Skype, och bara... prata. Det gör mig lycklig, och de dagar vi inte kan höras känns min kvällsrutin tom och ensam.

De dagar vi inte kan höras är få, och vi brukar veta om dem innan de kommer. Då brukar vi prata extra mycket innan, även om det är alldeles, alldeles för sent för henne, och jag inte ens tar mig tid att fixa mat innan jag dimper ner framför datorn.

(Hon är borta just nu, men vi har utbytt korta meddelanden under dagen. Inget långt, bara hej, och kramar, och... "Jag saknar dig".)

Sedan blir det för sent, till och med för henne, och jag har några timmar för mig själv att svara på hennes mail, att skriva en lite längre scen, att skicka den till henne.

Och sedan vaknar jag mitt i natten, långt innan gryningen, av att mitt lilla blå hjärta dunkar åt mig i mörkret.

Jag har aldrig berättat det för henne, hur jag längtar efter hennes ord så mycket att min kropp kan känna av det dunkla skenet i mörkret, och jag vaknar till. Vaknar och läser och ler, och sedan somnar jag om igen, och känner mig inte längre så ensam som jag egentligen är i min säng.

Inte så länge hon finns där ute, och tänker på mig, och kan vara hos mig genom det hon skriver.

De meddelanden som gör att jag tar mig igenom min dag med energi och glädje, driven av ett litet flammande blått hjärta som jag alltid bär med mig.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»