Livet, jobbet, Japan

24 mar 2011 14:44
Nästan två veckor sedan skalvet nu.

Konstigt att känna att faran ännu inte är helt över, när de första dagarna var så tunga av känslor av hjälplöshet efter en förfluten katastrof.

Sedan kom rädslan, och därefter lugnet. Det har varit med lugn här än rädsla. Livet i min del av Japan drar vidare utan att det syns några spår efter jordbävningen, efter tsunamin, efter reaktorn i Fukushima som pyser ut sin radioaktivitet. Vi vuxna går till jobbet, barnen går till skolan, affärerna är fulla av varor och McDonalds har en chili-kyckling burgare.

Under ett par dagar pratade jag lite med min kollega och min chef om hemvändande strömmar av andra utlänningar, om vilka länder som återkallat folk, och vilka som bara rekommenderade folk att inte komma hit. Men vår vardag var ändå det viktigaste, och är absolut det viktigaste nu. Kommer barnen att komma ihåg sina tal till avslutningsceremonin? Kommer de stirriga pojkarna att kunna sitta still? Hur kan vi göra förskolans cirkelstund mer givande för barnen?

Ett tag var det barnen som gav mig lugn. Att få deras obekymrade kramar, att höra deras skratt, att se dem leka på precis som vanligt. Nu är det tillbaks till att se dem som underbara små individer som driver mig till vansinne, och räkna dagarna tills jag lämnar jobbet, kluven i lika delar lättnad och saknad.

Allt sådant tar över de delarna av hjärnan som sysslat med fruktan och skräckscenarior. Tack och lov. Jag skulle inte orka leva med den nivån av spänd oro särskilt länge - jag är rätt säker på att en veckas ängsligt gnagande i magen varje gång jag uppdaterade någon nyhetssida är vad som fått ner mig ett kilo sedan jag vägde mig sist. Det är inget vidare sätt att förlora vikt på, nervositet.

Särskilt inte när nervositeten går ut på "Jag hoppas att det inte sker någon enorm explosion i det där kärnkraftsverket 60 mil norrut så att Tokyo måste evakueras, Japans ekonomi störtdyker, och jag bara kan glömma att komma på något flyg härifrån."

Det är visserligen inte något väldigt troligt scenario, men beroende på vilken källa man läste där i ett par dagar så kändes det som att vi var på randen av precis just det. (Vilka utländska källor man läste, måste jag tillägga. Den inhemska median har tagit en "ingen panik"-linje som kanske är lite för långt åt "allt kommer ordna sig, ingen fara på taket, inget att se här"-hållet för min smak.)

Men, som sagt. Vanliga saker som längtan och irritation och sömnighet har slagit ut allt det där, i alla fall långa perioder i sträck. Åh. Och så har jag såklart kärlek, min kärlek som jag inte kan låta bli att le åt, den som gör mig så löjligt glad att jag verkligen inte kan tänka på något annat än henne.

Min flickvän.

Tänk.

Jag har en flickvän.

Det blev så, bara av sig självt, att vi började erkänna det bägge två. Började lägga beslag på varandra, utan att ännu haft något Relationssnack så har vi bara... blivit ihop.

För att det inte var någon mening med att förneka det längre, för oss själva eller varandra. För att vi satt ord på det nu, på vad hon betyder för mig, och jag för henne. På varför vi håller på att längta ihjäl oss efter varandra.

Vi älskar varandra. Min flickvän och jag. Vi älskar varandra, och det är det finaste och bästa och helt sanslöst underbaraste som hänt på så länge att mitt hjärta inte kan minnas när det sist var såhär helt och fullt och lyckligt.

Vad spelar livet och jobbet och Japan då för roll, egentligen, när jag om fyrtio dagar reser till vad som känns som allt jag någonsin längtat efter.

Till henne.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»