Ketchupeffekten + beslut

19 apr 2011 17:37
Jag brukar skriva långt. Nu tänkte jag skriva kort, men jag tror inte att jag lyckas.

Först av allt - tack, tack, tack som vanligt, till alla som lämnar ord och reaktioner på mina ord. Det är faktiskt en tröst för mig när det är svårt, och känns som bra pepp precis hela tiden. Igen - tack!

Och sen... oj. Det är så mycket i huvudet.

Hur är det möjligt att man på en och samma vecka i sitt liv - i sitt långa liv, där inget liknande någonsin hänt - pratar framtidsplaner med sin flickvän, och sedan mer eller mindre blir erbjuden ett superfantastiskt jätteviktigt jobb... OM man är villig att ge upp de framtidsplanerna.

Det är verkligen... va? Hur? Varför? Hur händer allt det här på en gång? På en och samma vecka; inom loppet av FYRA DAGAR. Det är bara inte möjligt - kan jag få lägga in en protest nånstans? Otroligt dåligt organiserat är det. Och... varför händer det MIG?

Jag hade varit nöjd nog med en av de två utvecklingarna - kärlek! Spännande, bra jobb! Men när bägge händer samtidigt, och man bara kan välja ett?

Jag har bestämt mig för kärleken. Men det finns så många om. Jag är helt vettskrämd, på många sätt.

Ingenting är säkert än. Ingenting alls. Men jag befinner mig i en position där jag kanske inte ens kan säga ja till att jobba det där sällsynt coola jobbet (som bara kommer att finnas just nu, just här) under ett år utan att förlora henne som betyder så mycket för mig.

Men om allt fungerar mellan oss, och om vi tar oss till samma plats på jorden, som vi tänkt oss... Då är hon den som kommer ha något spännande att göra, och jag blir "arbetssökande" i ett främmande land med hög arbetslöshet.

Vettskrämd. Vettskrämd. Vettskrämd.

Såhär tänker jag:

Om världen går under, om mitt flyg kraschar, om jag blir sjuk och tiden rinner ut... då vet jag vilket liv jag helst vill vara mitt uppe i. Då vet jag vilket liv jag vill ha, vilket liv som skulle vara det mest underbara, det som skulle göra mest ont att lämna. Då vill jag att så mycket av min tid som möjligt ska få ha varit med henne.

Men om världen fortsätter som den brukar (med svårigheter och faror, men ingen större dramatik) och flygen går som de ska och kroppen håller, då... Då skulle jobbet vara ett sätt att leva ett ännu rikare liv med henne. Det skulle öppna dörrar och knyta kontakter och ge erfarenheter som skulle kunna ge mig en mycket större chans att komma någon vart, oavsett var i världen jag hamnar vid hennes sida.

Fan.

Att det ska hända så mycket, på en och samma gång... och jag vill bara att allt ska gå bra. ALLT.

Nu kanske jag inte blir erbjuden jobbet, men det är för att jag kategoriskt sa att jag inte kunde tänka mig att stanna någon överskådlig framtid i Japan. Och det är för att hon inte kan komma hit.

Nu kanske det inte funkar mellan oss, och det är för att kärlek inte räcker, utan man behöver... jag vet inte. Jag hoppas vi har vad det nu är, men jag vet inte. Ingen av oss vet än.

Sån är framtiden. Man kan inte veta något. Jag vet ingenting. Så många kanske, så många om och men och så många beslut.

Så många beslut.

Hur ska jag någonsin kunna fatta rätt beslut, kunna veta att jag fattat rätt beslut? Jag känner lite som att jag håller på att bli galen, och lite som att jag vill prata med min farmor, av någon anledning. Farmor var så trygg och fin och vis. Farmor hade nog kunnat tala om för mig om jag gjorde rätt.

Jag vill bara göra rätt.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»