Skuggtankar under solmoln

30 aug 2011 20:30
Det var sådana moln på himmelen idag. Hotsvarta, maffiga, sådär att de trängde ut allt blått.

Det var vackert.

Ännu vackrare blev det när kvällssolen bröt sig fram, och kastade ljussjok över molntopparna. Guld och ylle, och en sådan klar doft av gräs efter regn.

Sverige. Sensommar. Vackert. Jag var glad att vara här, just nu, även om jag längtar till någon som är långt borta. Jag längtar till någon, men alla de platser jag sett - de saknar jag inte. Än, kanske. Saknar inte den där ständiga inbjudan till äventyr jag hade i Japan. Mitt liv är äventyr nog! Det dröjer inte alltför länge så är det dags att bryta upp igen.

Men nu är jag här, och med det kommer sensommarskyar och regnvått gräs och minnen.

Eller - nej. Inte minnen. Det som kommer är alla små sätt som jag nu är närmre allt som var. Allt det som gjorde så ont, och som jag lämnade så långt bakom mig jag kunde. Jag gjorde vårt uppbrott till ett uppbrott med allt jag hade då - nu är jag tillbaks. Och han bor ju här. Med henne som var min vän och blev hans... Allt det där. Som jag mest har kommit över nu, för det är sant att tiden läker alla sår. Det är det. Och jag har ju Käresta, som är bättre för mig än vad han någonsin kunde ha varit. (Jag är bättre för henne än vad jag var för honom, också. Det finns två sidor av uppbrottet också.)

Men han rör sig i mina sociala cirklar, och jag kan unna mig att tro att han vill vara mogen och inte passivt aggressiv och allmänt jobbig. (Eller, nej. Det är ju det som är problemet. Det kan jag inte. Senast vi hade någon kontakt alls - runt jul - var han precis sån. Totalt hopplöst aggro och fånigt beskyllande och det fick mig helt ur fattning.)

Och hur gör man, med känslor som mest slingrar sig eländigt kalla. Obehag. Ovilja. Vill inte träffa honom - vill inte veta att han finns.

Vi var ihop i nästan tio år. Vi hade ett - tyckte jag då - väldigt bra förhållande. Och nu är allt bara... det är fortfarande förstört. Det finns ingen vänskap att rädda där. Det finns bara min själviska instinkt att få honom så långt bort från mig jag bara kan, och aldrig någonsin bli påmind om honom igen.

Moget, eller hur?

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»