Det är inte synd om mig men jag gråter ändå

25 apr 2012 22:13
Det här går inte. Jag vill bara få ha mitt liv. Jag vill få ha mitt vuxenliv, med min livspartner. Jag är fortfarande livrädd för att bli fast i ett slitigt tråkjobb jag hatar, men jag måste iväg från det här. Jag klarar det inte mycket länge till.

Inget eget utrymme. Inte alls. En dörr, men jag hör allt utanför. En timme då jag pratar med Käresta och får vara ifred, och sedan antingen umgås eller dåligt samvete för att jag är en dålig vän.

En dålig dotter.

Humöret tryter.

En motvilja när jag går mot huset där jag bor. Människorna i det är underbara, men så många. Fem stycken, och så jag. Ingenstans där jag bara kan krypa in i en håla och vara för mig själv. Göra allt det där jag kunde i mina lägenheter i Japan; allt det där som jag i alla fall kunde när det bara var jag och mitt ex.

Jag har dåligt samvete för att jag känner att jag mår dåligt av det, dåligt samvete för att jag inte kan vara osjälvisk - inte ens kan vara lite kul, bara, och umgås varje dag utan att bli så utmattad.

Det är ju kul. Det är ju skönt att ha en vän att umgås med, folk att prata med.

Men varje dag. Jämt. Utan val, utan att det finns något som är "Ikväll vill jag bara vara för mig själv, tack," - eller finns det så gör det att jag mår dåligt för att jag skärmar av mig, sitter på mitt rum och trycker som att jag undviker dem.

Det gör jag kanske.

Jag skäms över att jag är såhär, att jag inte kan vara den jag vill vara. Den min pappa vill att jag ska vara. Den jag borde vara.

Bättre vän.

Bättre dotter.

Det enda jag vet säkert, det enda jag aldrig tvivlar på, det enda som inte får mig att tvivla på mig själv är vad jag har med Käresta. Jag är inte någon dålig flickvän. Jag skulle inte kunna vara en bättre flickvän till henne - jag är mitt bästa jag för henne, hennes bästa flickvän. Bara genom att vara mig själv.

Så lycklig över det. Över henne. Över längtan jag känner att få dela allt med henne. Sen. När vi kan skaffa bo tillsammans. När vi kan leva i samma tid och röra vid varandra och trösta och skratta och kännas andetag mot hud och hår som kittlar näsan när jag somnar, tätt ihopslingrad med henne.

Jag vill egentligen inte klaga, men om jag inte skriver det här skriver jag ingenting, för alla mina tankar blir till ynk och suck och stackars mig med mina bostadsproblem som innebär att jag har säng och tak över huvudet och lagad mat rätt ofta. Gud vad synd det är om mig som är inneboende med eget internet och två timmars veckoslutspendling till föräldrarna som älskar mig trots att jag håller på att förvandlas till en lynnig tonåring. Igen.

För att jag saknar något utrymme jag kan kalla mitt eget, för att jag saknar personen jag vill dela mitt liv med, för att jag vill vara den jag borde vara för andras skull men bara kan vara mig själv.

Förlåt.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»