Den själviska kärleken

Kommentarer

Anne: (4 jun 2012 22:40)
Förlåt för att jag inte förstår, men varför är det så viktigt att fördöma dig själv för att du söker dig till det som gör dig lycklig? Det är en hård måttstock du använder, om man är självisk trots att man är så mån om någon annan som du är om käresta. Och inte bara henne, råkar jag veta, men om det så vore. Jag blir nästan lite arg på hur du envisas med att sparka på lyckliga Kit. Hon har fått, och får, bära sin beskärda del av tunga bördor. Hon förtjänar att lägga av sig dem emellanåt, utan tjuvnyp och elakheter.

Kram.

Kit: (5 jun 2012 07:52)
Det skulle nog vara annorlunda om jag hade ett eget ställe att bo på? Men nu är det bokstavligt talat så att jag varje gång jag väljer att vara med Käresta väljer bort att vara med någon annan. Det finns två tillfällen när jag kan prata med henne utan dåligt samvete för att jag just pratar med henne och inte ser om det finns någon annan som vill umgås:

Om jag sticker tidigt till jobbet, så att jag är där ett bra tag innan de tidigaste kollegorna dyker upp vid 7.30-7.45. Då kan jag Skypa henne ifred (utom om någon dyker upp tidigt och vill prata). Och sedan efter klockan 21.00 på helgerna, då mina föräldrar har gått och lagt sig.

Hur tror du det känns? Att om och om och om igen vara den som väljer bort folk som vill vara med en, eller i alla fall vill en väl? Som skulle kunna umgås mycket mer?

För att inte tala om de obesvarade mail som ligger och gnager på samvetet...

lejonhjärta: (5 jun 2012 15:19)
Jag känner igen mig och jag förstår <3 Och då bor jag ändå ensam så jag kan dra täcket över huvudet en röd dag som imorgon för att bara försöka ta hand om mig själv, tänka igenom alla känslo- och längtanstormar och försöka brottas med ätstörningen. Att jobba (för) mycket, vara sjuk, längta sig sinnessjuk för att man inte kan ses OCH samtidigt försöka orka med alla andra går inte. Precis som det är för dig: orka med all osäkerhet, inte ha något datum, längta längta längta, brottas med tidsskillnad och sorg över att vardagssaker som nyklippt hår får upplevas ensam: det går inte att orka med alla andra då. Men jag förstår att det hugger i hjärtat för man vill ju så gärna <3

Fokusera på ljusningen, på det som väntar. Det *kommer* att bli annorlunda. Det är bestämt. Nu håller jag bara tummarna för att det blir snart också. Styrkekram!

lejonhjärta: (5 jun 2012 15:20)
ps. Orka med all osäkerhet för din del så menade jag självklart inte osäkerhet kring vad du känner eller vad Käresta känner utan osäkerheten kring vad, när, hur det blir NI NI NI på samma adress <3

Anne: (5 jun 2012 16:40)
Jag började skriva ett svar till din kommentar förut men mobilen åt upp det. :/ Ska se om jag kan sammanfatta vad jag ville ha sagt...

För det första förstår jag givetvis att du vill finnas där för alla dina viktiga människor. Men det finns miljoner människor i världen som skulle ha glädje och nytta av ditt sällskap, du kan inte finnas där för alla. Det fungerar inte så. Du är en person med ändlig energi, precis som alla andra i världen, och det är inget fel med det och det är inget man ska straffas för, inte ens om den som straffar och den som blir straffad är samma person.

Jag förstår att det gör ont att välja bort. Det gör jag. Och det finns ingen väg runt det, det finns inget sätt att vara på två ställen samtidigt.

Men det är inte din uppgift att förse någon annan med livsinnehåll. Det är inte din uppgift att "se om det finns någon annan som vill umgås". Du är inte en underhållningscentral, du är en människa. Skulle du verkligen ställa de krav på någon annan som du ställer på dig själv? Jag har frågat förut och jag har inte slutat undra.

Och jag menar inte att skälla på dig eller att få dig att må dåligt, det är det sista jag vill. Men jag blir rädd för hur hårt du går åt dig själv för att du tillåter dig själv något så naturligt som att sträcka dig efter det som gör dig gott.

Ja, och jag förstår att man kan behöva skriva av sig ibland, och inser att jag kanske överreagerar. Jag blir bara lite orolig.

Kram.

Kit: (5 jun 2012 21:43)
lejonhjärta: Tack! <3 För allt stöd, och för att du tror så stenhårt på oss. Det gör jag också. Jag brukar lägga allt annat åt sidan och bara vara glad att jag har henne, att vi har så mycket roligt ihop. Men det är klart det nyper i samvetet när jag uppför mig som jag gör mot folk i min närhet. Det är inte att jag inte behöver mina vänner! Eller att jag inte tycker om dem! Jag bara... behöver Käresta mer. På ett annat sätt. Som jag inte alltid tror att de förstår, kanske? Men jag tar mig tid att göra det som är viktigt för mig själv! Det gör jag. Sedan är det skönt att veta att det här inte är en permanent situation, för ibland är det väldigt, väldigt svårt att orka, trots att jag har det så bra. *kramar*

Kit: (5 jun 2012 21:53)
Anne: Det är nog mest att jag skriver av mig här? Utom när jag har dåliga stunder då jag inte klarar av att må som jag gör, men det händer inte så ofta. Då gråter jag lite, och låter Käresta trösta mig, och hämtar jag kraft från vetskapen att det här bara är tillfälligt. Snart händer det annat. Snart kommer jag ha ett hem tillsammans med den jag älskar. Ett eget hem där vi kan vara vi, och jag kan vara jag, och jag inte behöver känna skuld för att jag inte är mer tillgänglig.

Jag tycker inte mina krav är så höga? Nu har jag knappast gjort något alls utom att dela middag (ibland nedglufsad på 10 minuter) med andra. En liten pratstund på kvällen, kanske. Men inget häng, inget alls, trots att jag egentligen vill - eller, jag skulle vilja, men jag vill vara med Käresta mer. Och det är klart att det märks att jag gör det valet.

Helst av allt skulle jag ha tid för ALLT. Men det kan ju ingen människa ha, det vet jag. Och jag har valt - tillslut, efter mycket dåligt samvete och saknad - att lägga min tid på det mår bäst av. Vilket är att få dela så mycket tid som möjligt med min flickvän. Jag försöker inte oroa mig så mycket för hur det påverkar andra - Käresta är också väldigt orolig för att jag tar på mig för mycket och bryr mig för mycket om vad andra känner (eller kanske känner - det kan ju bara vara jag som inbillar mig allt det här).

Kontentan är att jag skulle må bättre om jag kunde bo för mig själv just nu, men det är inte ett gångbart alternativ. Och jag skulle må bäst om jag fick bo med min flickvän, och det kommer jag. Det är bara en fråga om när. Tills dess får jag fortsätta kväva mitt dåliga samvete genom att göra det som gör mig gladast, och glädja mig åt att jag har ett sådant enormt fint stöd från min partner och mina vänner. <3

Jag vet inte vad mer jag skulle kunna göra. (Men jag vet att jag är glad att det är helg imorgon, så att jag kan tillbringa två extra kvällar och mornar på ett ställe där jag är lite mer ifred, och till exempel kan använda Skype utan att störa när jag vaknar.)

Althea(?): (18 okt 2013 11:48)
¨Vad roligt att läsa dina gamla ord och att ni nu bor ihop tillsammans utomlands och att allt bara är så bra. Tänk vad tiden kan göra mycket och kärleken. KRAM

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: