Första engelska jobbjakten

5 aug 2012 21:45
Börjar så smått förstå att det är allvar. Innan september är slut kommer jag att ha utvandrat. Inte så långt bort, den här gången, men däremot så mycket mer permanent.

Hus och lägenheter har vi kollat på sedan i april, så jag är rätt bekant med marknaden nu. (Det finns en hyresmarknad! Det står hela hus tomma och bara väntar på hyresgäster! Inte klokt vilken lyx. Man får betala för den, såklart, men det är det värt. Så mycket bättre än den omöjligt förtvinade, ruttna bostadssituationen där jag är just nu.) Vi har en liten lista med favoritställen, och jag håller tummarna för att det kommer att finnas lika mysiga hem kvar åt oss när vi tar oss dit för att kolla in dem med egna ögon.

Däremot har jag väntat med att söka jobb, eftersom - ja. Det måste man veta att man ska vara tillgänglig för. Men nu! Nu är det dags för mitt första försök. Jag är både taggad och ledsen på samma gång, i en enda röra. Kommer sakna mitt underbara jobb och världens bästa chef, men - nytt jobb! Det är så roligt med den utmaningen. Att försöka landa något som jag känner passar mig, och som jag vet att jag skulle vara skicklig på att göra bra. Efter den kringflackande existens jag levt de senaste åren har det blivit lite av en vana, det där med jobbsök och att bemästra helt nya arbetsplatser och nya arbetsuppgifter med jämna mellanrum.

Fortfarande grymt svårt att få det att bli bra. Det är inte klokt hur olika systemen är i olika länder! Min gamla CV kan jag inte använda alls, annat än som referens för årtal och sånt, så att jag inte glömmer något. Det jag håller på att fylla i heter en "Application for Employment", och jag har verkligen fått börja på noll. Halvklar nu - bara den svåraste biten kvar, den där man ska motivera sin "suitability for the role". Och inte duger det med "jag är helt klart den bästa kandidaten - bara anställ mig så blir ni nöjda!" heller.

Det andra som är ledsamt är lönen. Har äntligen kämpat mig till en fast heltid som ligger helt i nivå för min bransch... och så söker jag sådant där en heltid bara tjänar knappt hälften så mycket, och dessutom är det bara en deltid... Men det visste jag från början, att jag inte skulle bli rik på min bibliotekskarriär. Och Käresta är också med på noterna, och vet om att eftersom vi flyttar dit hennes jobb finns är det hon som blir den huvudsakliga försörjaren för vår lilla familj. I alla fall tills jag rotat mig tillräckligt för att nätverka mig till en bättre tjänst. Det är nog jag som har mest problem med tanken på att inte bidra lika mycket som min partner till hushållskassan.

Å andra sidan har jag sparat och gnetat ett helt år, så jag har en ordentlig buffert. Vi ska inte behöva känna oss helt fattiga. Eller. Vi kommer vara rätt fattiga, för forskare tjänar småsmulor. Men det är ju bara vi, och det absolut viktigaste är att vi får vara tillsammans. Jag vet att vi har en sådan levnadsstandard att vi kommer klara vardagen fint, och ändå ha lite över till små äventyr.

Jepp. Det är sånt jag håller på att fundera på nu, under transportsträckan augusti. Jag vill att det ska vara september NU, för jag värker av längtan och dråsar så lätt ner i mörka svackor av ensamhet och saknad där det inte längre går att se ljusningen på horisonten. Men den finns där! Den kommer. Inte långt kvar nu, och när det äntligen blir dags gäller det att vara så väl förberedd som möjligt.

Som att kanske (håll tummarna!) ha fixat åtminstone ett deltidsjobb.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»