Snart kommer något stort

23 aug 2012 00:01
Men just nu är det faktiskt många små saker jag verkligen längtar efter. Sådant som ska bli så outsägligt skönt med att ömsa det här livet och börja på nästa.

Eftersom klockan är sent för någon med mina mornar och jag ligger vaken och skriver på Ord är det första jag längtar efter sömn.

Bara det. Sömn. Att kunna gå och lägga mig utan att hållas vaken av andra som är vakna och låter. Att kunna sova natten igenom utan att väckas av mullrande snarkningar genom väggen. Att få sova tills mitt eget alarm ringer, istället för att vakna 6.10 av det i rummet bredvid, eller då någon som måste ha haft fler sovmornar än jag bestämmer sig för att plocka ur diskmaskinen så att jag kan räkna varje tallrik som läggs på hög.

Ringarna under mina ögon är så mörka att det ser ut som att jag förirrat mig in i en sen Goth-fas, och förra veckan låg jag utslagen i personalrumssoffan i trekvart, mitt under en stojig arbetsdag. Så sömn. Det ser jag fram emot. Bara... att sova, inte ens allt det där som jag alltid saknat och alltid önskar mer än någonsin: att få känna Käresta bredvid det sista jag gör innan jag somnar, och det första jag gör när jag vaknar.

Och frukost. Herregud, vad jag har mått dåligt av att skjuta på min frukost tills jag tagit mig till jobbet. Jag får lågt blodtryck och hatar allt, särskilt mig själv. Jag vet att jag behöver äta när jag vaknar, men eftersom jag vet hur lyhört det är så har jag absolut inte kunnat göra det jag gjorde i Japan, vilket var att kombinera en rejäl och mättande frukost med ett rejält samtal över Skype. Jag behövde det för att ta mig igenom dagen. Nu får jag ta med datorn till jobbet och vara där tidigt nog att ingen annan hunnit dit för att kunna få ett frukostsamtal. Och själva maten äter jag där, för det blev alldeles för stressigt att göra i ordning frukosten så tyst att ingen skulle vakna av det.

Sömn och frukost. Och så matlagning. Det har jag inte heller gjort så mycket, för köket är inte mitt, eller råvarorna... Ibland ska någon annan ha det, och börjar jag laga mat kan jag ju inte bara laga till mig själv, inte i ett hus fullt av hungrigt folk. Men jag är osäker i köket, behöver få träna och experimentera, och vill inte att de andra ska behöva äta resultaten. (Dessutom finns det ingen matberedare. Inte nödvändig, kanske, men ett par av de recept jag verkligen kan kräver precis en sådan.)

Sömn, frukost, matlagning.

Privatliv.

Ser fram emot att få vara någonstans jag inte behöver veta att allt jag säger till min flickvän också kommer att uppfattas av alla inom ett relativt stort område utanför dörren. Har henne i hörlurar, så hon kan säga vad hon vill till mig, men jag får välja mina ord med försiktighet. Ser fram emot att inte behöva trycka in öronproppar för att slippa lyssna på andras TV-program /snarkningar /diskussioner / musikövningar/ telefonsamtal.

Ordentlig sömn, frukost, matlagning, privatliv... det är sådant jag helt frivilligt givit upp i ett år, för att kunna ha det här jobbet, för att kunna tjäna och spara pengar så att jag har ett litet kapital med mig när jag flyttar ihop med Käresta.

Jag gav upp det frivilligt, men jag har blivit sliten av det, mentalt och fysiskt, och det är så innerligt skönt att veta att jag snart, snart slipper stå ut längre. (Jag vet inte hur länge till jag hade kunnat stå ut. Månader, om jag inte haft något val. Kanske ett år till? Men hur hade jag egentligen mått då? Kanske inte tillräckligt bra för att det skulle vara värt det. Antagligen inte.)

Snart. Snart kommer det något stort. Och det för med sig så många små förbättringar att jag verkligen inte kan ta in hur bra det kommer att bli. Tillslut.

Snart.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»