Illamåendets aspekter

4 aug 2009 23:22
Det här riskerar att bli ett ganska osmakligt inlägg. Jag bara säger, ifall folk vill låta bli att läsa.

Det är såhär att det går bättre för mig just nu, men när jag faller igenom gör jag det ordentligt.

Jag jobbade i lördags och skulle vara ledig söndag och måndag. Jag blev uppringd av en vän som ville bjuda på middag på lördag kväll, så jag traskade dit för lite spontant umgås och middag. Det blev sent och jag sov över.

Nästa dag började lite segt, men framåt tolv skulle vi ut på promenad, hon skulle följa mig en bit på hemvägen. När vi gått en bit ringde en annan vän och undrade om vi inte ville följa med på en glass vid havet, så vi sammanstrålade med henne och åkte ut till Saltholmen där vi låg på kajkanten med benen mot solen och pratade och glassade. Fint var det.

Men sen skulle jag hem, och då hade ju hela dagen nästan gått utan att jag gjort nåt av det jag planerat... och på nåt sätt lyckades jag aldrig hämta upp det. Inte ens tillräckligt för att laga mat, så det blev aldrig så att jag åt nåt efter frukosten och den där glassen.

Istället messade jag LF och uppviglade till öl. Guinness, det är ju nästan som mat.

Det kliade i själen och jag ville bara ut, helt enkelt. Bort. Drog på mig pyttelilla kjolen och nåt linne med knädjup urringning och mötte upp LF på andra lång. Stjälpte i mig öl efter öl, hann med ett gäng trots att det var sent.

En annan vän mötte upp med oss och efter den sedvanliga vändan till Stars & Bars vinglade vi hem till honom för han bodde närmast. Och jag däckade på soffan, inget konstigt, jag blir sömnig av att vara full.

Och så vaknade jag ett par gånger på morgonen och mådde otroligt dåligt, och till slut vaknade jag och kunde inte komma till toaletten fort nog.

Inte fanns det nåt att spy upp, men spydde det gjorde jag ändå. Hela magen vred sig ut och in i kramp, jag hulkade och tårarna strömmade nedför mina kinder och efteråt kändes det bättre.

Ett tag.

Sen var det dags igen; då hade jag hällt i mig vatten, för det måste ju vara bra när man är alldeles illamående och uttorkad? Det tyckte inte min mage, nej. Hurrrk sa det, och ut kom en massa vatten (nåja, så mycket hade jag inte lyckats få i mig...) och galla. Sen kändes det bättre.

Jag däckade på soffan en stund till...

Och vaknade av att jag mådde skitdåligt igen.

Ner på knä framför porslinet, och jojjomän, visst fanns det mer galla att bli av med. Gul och skummig och seg och slemmig, och med en doft av inälvor.

Det komiska är att under hela dagen hade jag Veronica Maggios Måndagsbarn på repeat i hjärnan. "Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv / Situationen är så sjuk / Vad har du gjort, för dig är det alltid helg".

Sen var jag tvungen att ge mig iväg, hade bestämt träff med min syster hemmavid, och spårvagnsresan var bland det värsta jag varit med om. Jag menar, ok att må mer illa än man någonsin kunnat föreställa sig när man ligger still i en soffa och inte har särskilt många distraktioner så att man kan hålla koll på att tankarna inte glider iväg till något illamåendeförvärrande, men åka spårvagn? Med otvättade gubbar, spritstinkande fyllon, parfymdränkta ynglingar, matos, och tusen olika stimuli som för in tankarna på diverse olämpliga banor... Jag tog mig hem, och herregud vad jag inte var i skick när jag träffade syrran. Vi handlade lite och tog oss hem, och jag hann faktiskt städa toaletten innan jag behövde spy igen.

Sen tog jag resolut tag i magen; det kändes som att jag till slut bara spydde för att magen var så tom, för att jag inte klarat av att få i mig någon mat. Så jag började med lite baguette och fortsatte med ärtor, och hör och häpna, jag fick styr på det till slut.

Men jag har verkligen aldrig varit med om något liknande. Och hoppas slippa det igen.

Herregud.

Vad har jag gjort med mig själv? Situationen är så sjuk.

Och jag har ett distinkt minne av att ha *burit mig åt*. Med lite vemsom. Inget allvarligt, nejdå, men... sådär så det känns som att jag mest börjar påminna om tanterna som sitter på spårvagnshållplatserna tillsammans med de finska fyllona.

Ja, och så fylle-sms såklart.

Tur att jag mest börjar få styrsel på livet då. Får såhär kan jag ju inte ha det.

Jag mår fortfarande lite illa.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»