Om mig. Igen, igen och igen.

31 mar 2016 22:26
Hur sammanfattar man två år? Två år nästan på dagen, sedan jag senast skrev. Ibland har jag intensivt saknat att skriva, ja till och med för det mesta. Ändå har jag inte kommit mig för.

Livet ter sig däremot rätt likt. Mycket har hänt men ändå inget alls.
Lever fortfarande ensam, med min kära älskade hund. Har ett par kraschade relationer bakom mig. Många tårar. En hel del skratt. Fler tårar.

Missfall, två stycken. Försök till att göra barn som nu är på paus, vare sig jag vill eller ej. Rädslan är stor, tänk om...

Den Stora Ensamheten skrämmer.

Nytt jobb, ny stad, nya och gamla vänner. Nya och gamla män. Dessa män. Pojkar, många av dem, trots att de flesta är åtta-tio år äldre än mig. Fortfarande älgkalvar även fast de har gråa mular.

Kanske har jag landat mer i mig själv. Jo, det har jag nog. Jag har lärt mig att ta konflikter, lärt mig att stå på mig och inte mjeka undan hela tiden. Lärt mig mitt värde, på en del sätt.

För ett antal år sedan (kanske tre? Fyra?) tog det slut med en vän, en långvarig vänskap som med åren blivit djupt osund. Det tog slut på ett fult sätt, till stor del mitt fel. Men jag ångrar det inte. Jo, att jag sårade i onödan, det var dumt. Men efter den vänskapens slut, hittade jag äntligen mig själv och den jag var. Jag blev fri. Jag tänker på det ibland, på hur lätt det är att fastna, att inte våga ta sig ur. På att jag inte vågade, på ett snyggt sätt. Att jag lät det gå så många år. Så ska det aldrig bli igen. Jag ska aldrig bli så otrygg i mig själv igen, så beroende, så osäker på mitt eget värde.

Så i mångt och mycket har jag kommit vidare, vuxit lite kanske till och med.

Men i många andra fall är jag fortfarande tonåring. Jag blir för full ibland (även om det inte är lika ofta nu för tiden), jag blir vrålkär och bekräftelsekåt. Jag blir kåt (jamen vafan, på tal om kåt, liksom) lika ofta nu som då. Jag blir bottenlöst ensam och bitter. Jag blir berusad på livet och hög på de ändlösa möjligheterna. Jag får hjärtat krossat och tycker att livet är över. Meningslösheten jagar mig, då som nu.

Jag trivs fortfarande bäst med människor i marginalen. Vi är ett par udda existenser som bor i ett gammalt lägenhetshus från -48. Inte alla skulle förstå. En hel del skulle nog höja ett ögonbryn eller två. Men vem fan bryr sig.

Jag trivs, men längtar som alltid bort, vidare.

Och jag är rätt arg, av och till. Det är jag.

Och jag är alltid inne på min sista dosa snus.

Ellen

27 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»