Det är ju faktiskt relativt

Kommentarer

Kit: (20 maj 2012 16:58)
Aj. Jävla depression. Jag vet att det inte hjälper, men hoppas verkligen att det kan svänga åt det mindre tunga hållet snart? Och ta hand om dig.

mando: (21 maj 2012 04:25)
Får han någon behandling?

Helia: (21 maj 2012 16:42)
mando: Han går på anti-depressiva. Förut pratade han med en psykolog, men det fick honom att må sämre.

Kit: Tack!

misan: (21 maj 2012 19:18)
Nu är jag ju verkligen inte rätt person och komma och berätta hur man ska göra för att må bra, men jag tänker... byt antidepressiva? Och: var det länge han gick i terapi? För det är nog inte helt konstigt om man först mår sämre, när man börjar jobba med allt, innan det blir bättre. Styrkekramar till er båda.

Helia: (21 maj 2012 19:39)
Han har bytt tabletter – och det är ändå mycket bättre nu än med de gamla, och det var bättre med dem än utan. Jag minns inte hur länge han gick till psykologen, men det var nog ett halvår i alla fall. Där var det "meningslösheten" med samtalen som störde honom mest, att det inte var någon poäng med övningarna och så vidare. Väldigt mycket "jag måste hantera det själv", och då gick han ändå några gånger fler än vad han ville eftersom jag bad honom.

astrud: (21 maj 2012 20:13)
Att gå till någon annan kan också vara en bra idé, det kan vara så totalt olika. En närstående till mig har gått till ett par stycken och känt så som din sambo, sen gav hen upp. Men så kom hen i kontakt med en ny person som det verkligen gör skillnad att gå till, där hen kommer framåt mellan varje samtal.

astrud: (21 maj 2012 20:14)
(jag pratar alltså om psykologer/terapeuter etc)

Tulo: (22 maj 2012 10:10)
Jag råkade ju ut för detta, min man som jag varit lyckligt gift med i typ 7 år ramlade plötsligt ner i ett hål fyllt av depression och var över en natt som en annan person. Jag försökte på alla sätt att hjälpa, komma med förslag på hur vi skulle kunna få honom att må bättre. Han drog iväg och bosatte sig i vår husbil, stannade där i 8 månader utan att ta hjälp eller äta medicin. Gick inte att prata med honom, mer än korta korta samtal om vädret typ, allt annat gjorde att han låste sig, blev arg och stängde mig ute. Jag frågade mig själv hur mkt ska jag orka? För mig blev svaret att ovissheten var värre än något annat. Det sista jag sa till honom innan jag beslöt mig för att be om skilsmässa var "Om du tar hjälp, så väntar jag tills Luther återuppstår. Men tar du ingen hjälp för att komma till rätta med detta så måste jag gå nu. Jag kan inte leva såhär. Tänker du ta hjälp? -Nej. Ok, då vill jag skiljas nu."

Då hade det gått ca 10 månader. För mig fick det vara nog. Jag älskade honom mest i världen, förutom min son såklart, men jag kan inte leva så. För även om han skulle ha "klarat av det själv" så ligger monstret där och lurar. Och han kan när som helst fastna i dess klor igen. Och för mig återstår bara att vänta på möjligheten att det händer. Oroa mig över om jag på nått sätt skulle göra så att han skulle hamna där. Vågar man säga si eller så? Vågar man be om nått jobbigt? Kan man leva som på nåder med någon, i rädsla för att få dom att må dåligt av saker som man inte ens förstår.. För dom förstår inte var problemet är så hur ska jag kunna förstå? Är mitt liv inte mer värt än det?

Hade han varit cancersjuk, hade han förmodligen tagit hjälp. Då hade jag aldrig lämnat honom. Han var min stora kärlek. Men han tog inte hjälp. Och då är jag faktiskt mer värd, än att leva i ovisshet och med oro för nästa dag, nästa timme, nästa minut. Hur han mådde blev prio 1 och mitt hela fokus och ändå kunde jag inte hjälpa. För han ville inte ha hjälp. Hade han velat det hade han tagit all hjälp som fanns att få. Som cancersjuka gör.

Nu två år senare, mår han fortfarande inte bättre. Utåt sett gör han det kanske.. något.. Men inombords är han inte ett skit längre på väg än vad han var när vi skilde oss. Jag kommer aldrig förstå hur vi hamnade här. För han kan inte ge några svar. Men jag mår ändå bättre nu, än i den smeten som vi paddlade runt i. Nu behöver jag inte vakna och tänka "Vad ska hända idag? Ska han ta hjälp idag? Hur kommer HAN må idag?"

Vi hade ett fantastiskt äktenskap, det finns nog inte en enda person som inte skulle säga det som kände oss. Men det slets bort av en sjukdom. Tragiskt men likväl sant. Rädda sig den som kan!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: