Ett skålpund

21 jun 2012 15:01
Det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag inte vore så patetiskt rädd för rakblad och vassa knivar. Eller snarare: Jag önskar att jag inte hade en fobi för skärsår. Att använda rakblad och knivar som det är tänkt att man ska använda dem är inget som helst problem, det är gapande raviner i mitt kött som får det att svindla för ögonen.

Fem timmar innan tåget ner till mina föräldrar och midsommar går säger han att han inte tänker följa med. Det är för mycket, för stressigt, och han klarar inte av det. Så nu måste jag avgöra om det är viktigare för mig/för dem/för honom att träffa mamma, pappa, mormor och syskon eller om jag borde stanna och passa sambon.

Familjen, som redan är lite sårade och upprörda över att jag bor i en annan stad, som jag inte träffar så himla ofta, har lite svårt att ta till sig depression-som-sjukdom-konceptet.

Sambon, som genomgående under vår tid tillsammans har haft en alarmerande hög återbudsfrekvens när det gäller tillställningar med nämnda familj.

Och sedan är det hunden, såklart. Som teoretiskt sett kanske uppskattar en tur till landsbygden, men som är väldigt hussig - inte minst när husse väldigt tydligt Inte Mår Bra. Ska jag åka ensam ner med honom eller utan? Jag har aldrig tagit honom ensam på tåget, jag vet inte om jag skulle klara av det. Han blir till sig i djurkupén och behöver ibland hjälp upp- och nerför tågtrappan och jag har inte kunnat lyfta honom sedan han var sju månader.

Vid något tillfälle, inte alltför långt bort i tiden, kommer jag att behöva ringa min mamma och säga antingen "han" eller "de" eller "vi" kommer inte. Och jag vet att oavsett vilket av dem det blir, så kommer mor min att bli ledsen. Hon kommer att försöka dölja det, men hon kommer att misslyckas. Det är nog det som stressar mig mest. Det här är inte en engångsföreteelse, det händer som sagt väldigt ofta. Återbud i sista minuter, alltid, alltid. Alltid mamma som säger "Det gör inget, det blir snart en ny chans."

Så nu, när planer vips har omkullkastats, får jag ett litet sammanbrott. Jag gråter lite i hallen. Men saken är, som vanligt känns det som, att hunden måste ut och rastas och jag har en deadline att möta innan jag/vi far. Och packat har jag naturligtvis inte heller gjort.

Och när jag sitter där tänker jag - igen - på hur skönt det vore om jag faktiskt inte var rädd för blödande sår. Istället får jag nöja mig med att fantisera om att skära i armar och ben, om att karva ut smärtan in i min kropp. Det värsta är att det hjälper, att det känns bättre om jag visualiserar. Och värre ändå är att det inte är första gången.

Fast värst ändå är att jag är ett patetiskt våp som inte klarar av motgångar.

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»