Det själviska diset

27 nov 2011 18:30
Nu, hörrni. Nu skriver jag ju en massa.

Men det här är mitt enda hörn där jag är lite anonym. Där jag kan skriva av mig utan att beakta andras känslor, där jag får vara så ärlig som man inte alltid vill vara när man har en vardagsrelation till dem som läser.

Såhär: jag har lite svårt för folk just nu.

Jag har lite svårt för dem som kanske borde vara mina vänner.

Som har varit mina vänner.

Jag umgås mer än gärna med Käresta, jag saknar mina bästa vänner (de är på andra kontinenter), och jag tycker det är jättetrevligt att fika med jobbarkompisarna på rasterna och så.

Men andra? Det är så svårt. Jag gör det svårare, tror jag - jag är liksom. Inte i fas med någon här i trakten. Det finns ingen här som känner den jag har blivit. Eller nästan ingen, i alla fall. De minns mig fortfarande som en del av en enhet med exet. Vilket känns hutlöst fel, men det är ju för att jag drog till Japan efter vår splittring, och inte har varit särskilt entusiastisk inför tanken på att skippa samtalet med Käresta för att åka iväg och umgås med folk som inte förrän nyligen bjöd in mig. (Själv har jag ingenstans att bjuda in till. Jag har ett rum hos mina föräldrar, ett rum hos min veckofamilj, och de ligger bägge två en hygglig lokaltrafikresa bort.)

Det borde inte vara så svårt. Det borde inte vara så att jag känner motvilja inför att åsidosätta lite tid för människor som jag förut delade väldigt mycket tid med.

Men. Min värld är så annorlunda, nu. Det är så svårt att sympatisera med någon som till exempel har pojkvännen på en studieort två timmar bort. Eller ett par där de fortfarande velar över vems lägenhet man ska flytta in i; vad man ska göra med "reserven".

Jag borde vara generösare av mig, förstå att det är klart att sådant är precis lika jobbigt för dem som mitt jobbiga är jobbigt för mig. Men. Två timmar? Med bil? Det är svårt att inte bli lite bitter och tycka att jag minsann skulle gråta av lycka om jag kunde få min flickvän på samma kontinent, till en början. Herregud, människorna, om ni vill vara tillsammans - heteropar, svenskar, bägge med utbildning och ordnad (om knapp) ekonomi - så är det bara för er att ta er i kragen! Nån av er får flytta! Eller så kan ni långpendla till varandra till helgerna, men trots att jag borde vara en god vän så känner jag just nu att jag inte orkar sympatisera särskilt mycket med den situationen. Inte när jag har 6000 kronor och 8000 kilometer till min flickvän.

För att inte tala om folk med för många lägenheter. Testa att ha som plan att det kommande året fortsätta bo i ett lyhört rum i en villa tillsammans med fyra andra vuxna. Jag är så vansinnigt tacksam att jag har det rummet att jag inte kan komma mig för att gnälla om det för andra än Käresta (som måste få veta varför jag ibland är frustrerad), men det gör att jag liksom inte har särskilt mycket sympati kvar till par som är lyckligt lottade att bo ihop i en helt egen lägenhet. Att ha en "extra" man behöver fatta en massa beslut om blir ett sådant lyxproblem att jag bara himlar med ögonen och suckar när jag tänker på det.

Så jag vågar inte släppa lös mig själv på folk jag känt, för - hur kul är det egentligen att höra om hur jag valt att leva ett liv som är långt mer osäkert och på många sätt mer utmanande än deras?

Jag har faktiskt så pass mycket självdistans att jag fattar att det aldrig någonsin är okej att sitta och uttrycka sig med vänner så som jag gjort här, i mitt personliga webbskrymsle. Och jag fattar ju att det visst är svårt för andra; att andra kan ha jättestora problem som de kanske inte känner för att ta upp hela tiden, utan att man bara måste ha något att prata om. Något som kanske inte är jättedeprimerande, som relationssvårigheter eller varselhot eller hälsokrångel.

Vilket är varför jag känner att jag är självisk.

Och vilket är varför jag inte orkar ta itu med att vara en god vän innan... I alla fall inte innan jag har fått vara hos Käresta en vecka. Laddat upp med kramar och leenden och en närhet som lämnar ekon i hjärtat långt efter att vi skiljts åt igen.

Men helst inte innan jag vet något om 2012. Just nu är jag ens rädd att hoppas, trots att... trots att jag vet hur bra hon är, min älskade tjej. Hur smart, hur självständig, hur samvetsgrann och driftig hon varit när hon satt ihop ansökningarna som vår gemensamma framtid hänger på.

Tre stycken är de, och vi kommer att veta nu i december om hon fått något av de stipendierna. Gud. Jag är så rädd för att det ska bli nej från alla tre att det går en skälvning genom hela kroppen när jag tänker på det. För då står vi på noll - hon i USA, jag i Sverige, och allt hennes hårda arbete för att brygga avståndet emellan oss förgäves. Inga pengar att forska i Europa för, inte än. Vi får vänta till nästa omgång stipendier, nästa omgång post-doc ansökningar, och kanske, kanske att någon någonstans har lite budget över till henne då.

Och med 2012 så höljt i osäkerhetens dis, med den enorma klyfta av tid då vi inte kan vara tillsammans och med tusentals kilometer som skiljer oss åt... Det sveper in mig i miserabel egoism. Det är allt jag kan tänka på, ibland. Allt jag har energi att bry mig om. Inte för att jag går omkring och oroar mig och är olycklig hela tiden - absolut inte! Jag har för kul med Käresta, och med människorna jag umgås med på jobbet och nätet och i mina två hemma för det. Men jag kan inte föreställa mig att jag mitt i allt detta skulle kunna vara så lyhörd för andras behov och svårigheter som jag känner att jag vill vara. Borde vara.

Är det inte bättre att bara hålla sig borta från folk, då? Tills lite mer är klart. Tills jag har planer att berätta om, och inte bara oro och saknad och lurpassande förtvivlan?

Eller? Vill de verkligen vara vän med mig som jag är nu? Jag vågar inte anta det. Och jag vill inte förstöra minnet av den vänskap vi hade med att tvinga mitt ärliga jag på dem, lika lite som jag egentligen vill dra på mig en glad mask av falsk sympati när vi umgås.

Jag avskyr att vara falsk, men är det rätt att vara äkta när man är så sårbar och har så lätt för att såra? Ja, ni. Jag vet inte. Men jag kommer hellre med undanflykter än målar in mig i ett hörn där jag drivs till ytterligheter av mina känslor. Sedan vore det skönt med lite möten med gamla vänner när jag är mer stabil, mer... utåtriktad.

Nåt sånt.

Svårt är det.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»