Darrningar

1 dec 2011 21:52
Jag reser på söndag.

En vecka.

En vecka tillsammans.

Jag är så lycklig, och jag är så nervös! Jag är en van resenär, men jag har faktiskt aldrig flugit så långt och länge som jag kommer att göra på söndag. (Det var nämre från Japan!)

Och det är så mycket som kan gå fel? Småsaker. Stora saker. Tänk om vi bråkar, när vi bara har en vecka tillsammans, tänk om något händer henne, tänk om jag blir sjuk igen...! (Gick ifrån Ord, tänkte på det här, och måste bara säga - snälla Kit, LÄR DIG. Det är inte hela världen att bråka. Det är naturligt. Exet och jag, vi bråkade aldrig någonsin och jag trodde det var ett tecken på att vi hade det bra tills det där med "Älskling, istället för att prata om bröllop kan vi väl prata om hur mycket jag behöver en flickvän till, och hur du är elak om du inte vill stödja mig i att utveckla min sexualitet." Alltså: stryk "bråka" som katastrof. Ersätt med "jordbävning". För perspektivets skull.)

Det är fåniga tankar. Visst, saker kan gå fel, men vi ska ju få vara tillsammans nu. Och kanske är det därför jag är full av fåniga tankar - för att jag är så innerligt ivrig. För att få vara med henne är som julafton och födelsedag och kanelbullens dag tillsammans! Som jag längtat, som jag sett fram emot det här. Som jag knappt vågat tro på det, och knappt vågar tro på det än. Att det är nu. Att det händer. Att det kommer bli av.

Att vi är så bra som vi är för varandra, och har så lätt för varandra.

Allt sådant. Jag vill det, jag längtar, men just därför vågar jag inte tro att det kommer gå så bra för... då kanske jag blir besviken om det inte gör det? Men om jag funderar på svårigheter och oväntade förhinder och de sen inte uppstår så blir allt en jättebra överraskning?

Eller. Nåt sånt. Jag förstår verkligen inte mitt eget resonemang, men vem förstår sig på sina tankar, egentligen?

...förresten. Har jag nämnt intervjun?

I huvudstaden. Inte min; hennes. På lördag. Hon blir ditflugen och får bo på hotell och ska bli intervjuad av en panel som sen bestämmer om hon får en tvåårig forskartjänst i Europa. Hon har kommit så här långt på sin egen ansökan, på projektet hon föreslagit med en av professorerna och. Om hon får den tjänsten...

Nej. Nej, nej, nej, jag vågar inte hoppas. Jag tror på henne, jag vet hur bra hon är, men jag vågar inte få upp förhoppningarna för de skulle stegras så högt att de riskerar att krossa mig om de sedan faller. Och hon... det är så mycket som hänger på henne, och allt jag kan göra är att vara här, och ha tillit, och stödja och älska henne oavsett hur det går.

Men. Om någon har lite positiva tankar på lördag? För de möjligheter som skulle kunna förverkligas. För drömmar som skulle kunna besannas. För oss. Så. Tack. <3

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»