Blir det ja eller nej?

7 okt 2012 10:18
Det känns så bra. Det känns så brutalt nervöst. Samtidigt.

Ett par dagar i England. Flyg och tåg och bussar och varmt välkomnande vänner. Slottsparker och snirkliga stadsgator.

Nya hemstaden känns mysig och livlig. Ungdomar som vimlar över de gamla kullerstenarna. Nyfikna turister och glada helgfirare. Små butiker med närproducerat, organiskt, asiatiskt, begagnat och bara allmänt udda.

Till intervjun var det lätt att vara entusiastisk och självsäker - det här är det perfekta jobbet för mig just nu. Jag visste det; lät intervjuarna förstå det. Hur bra jag skulle vara för dem, hur mycket jag skulle uppskatta chansen att få jobba med dem.

Gjorde mitt bästa. Nu återstår bara väntan. Väntan, väntan, väntan och undran - tänk om mitt bästa inte duger? Tänk om jag inte är den sorts person de söker? De intervjuade flera andra - andra som kanske var mer erfarna och brittiska; bättre på att passa in, bättre för institutionen på något vis.

Strålande vacker dag idag, men det pirrar och gnager. Vågar jag hoppas? Jag vill. Jag vill så gärna tro på mig själv. Men det kommer göra så ont om de här förhoppningarna grusas - jag vill inte göra det värre genom att verkligen tänka mig hur underbart det skulle vara om... om jag fick den här chansen. Att inte behöva flytta som arbetslös. Att ha en sysselsättning jag älskar och en inkomst jag behöver att se fram emot.

De skulle fatta sitt beslut inom 48 timmar. Jag får total panikpuls av att tänka på väntan; att tänka på svaret. Det som bara kanske, kanske kan göra mig så glad. Som annars kommer göra mig så förtvivlad.

Alltså: dags att göra allt jag kan för att sluta tänka på det, i alla fall för en stund. Lugn. Andas.

Vänta.

Kit

257 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»