Ingen poäng, egentligen, bara lösa tankar

Kommentarer

mando: (19 mar 2013 22:14)
Ja du... Jag gjorde inte slut med mitt ex fastän han våldtog mig och utsatte mig för psykisk misshandel. Det var inte förrän han hade träffat en annan som det tog slut, och då var jag förtvivlad och ville ha honom tillbaka i ett helt år. Innan jag fattade vad det var han hade gjort. Då blev jag apatisk och hade panikångest om vartannat.
Varför gör man som man gör? Vad kan man inte och vad vill man inte? Det ligger så jävla mycket bakom. Som att min mamma stod ut med min pappa cirka 10 år för länge. Som att jag på något bisarrt sätt var så van vid vansinne att jag inte såg det lika tydligt som andra. Vi människor har inte så mycket makt över våra liv som vi vill tro. Vi kan välja elbolag och religion och vad vi ska äta till middag - men vi kan inte välja våra känslomässiga reaktioner. Inte utan en massa slit och medvetenhet.

Kit: (19 mar 2013 23:40)
Jo, men det är lite det jag menar - det finns skäl, det finns sådant som gör att man inte KAN välja. Till och med sådant som inte syns på ytan - kanske särskilt sånt som inte syns på ytan. Och det är viktigt att komma ihåg.

Althea: (20 mar 2013 07:37)
Mycket bra (be)skrivet mando

Princess: (20 mar 2013 11:50)
Jag stannade ju också i en relation fylld med psykisk (och till viss del fysisk) misshandel i alltför många år, och upplevde nog att jag faktiskt inte hade något val. Det var en lååååång process att komma därifrån, och fortfarande kan jag ha tankar om huruvida han -egentligen- var så hemsk (vilket han VAR, herregud, han bröt ner mig så fruktansvärt) men jag kan se det nu, jag kan förstå hur skadad jag blivit och vilken tur jag har som lever med en snäll och fantastisk man. Jag kan också se hur mitt liv har blivit, och tänk om jag inte hittat den där telefonen och alla sexförbindelser han hade, varför lämnade jag honom helt enkelt inte för att han var elak och känslokall, psykopatisk och beräknande och utnyttjade mig? För att jag inte hade något val just då, jag vidhåller det, även om jag vet vad jag borde ha gjort under alla år. Vet inte vad jag ville säga med det här, men jag tycker också att både Kit och mando har beskrivit det bra. Så!

PieceOfCake: (20 mar 2013 23:04)
Men har vi inte alltid ett val? Vi gör väl valet att stanna då? I de dåliga relationerna? Eller?

Kit: (20 mar 2013 23:28)
PieceOfCake: Jag tror absolut att det finns många situationer där den som befinner sig i den upplever det som att det verkligen inte finns något val. Ju värre situationen är desto svårare att ta sig ur den, verkar det nästan som ibland. Jag är inte psykolog (eller erfaren) nog att avgöra varför det är så, men det är klart att man orkar mindre när man mår dåligt. Ibland är det svårt nog att som helt frisk och lycklig orka bestämma vad man ska laga till kvällsmat - att orka reflektera över sitt förhållande och ta alla de steg man behöver ta för att komma ur det kräver bra mer än så. Och vad ska man göra när den energin helt enkelt inte finns?

För att inte tala om hur i alla fall jag hamnade i en situation där det kändes som att det var mitt fel att jag mådde som jag gjorde, och om jag bara kunde vara mer som mitt ex ville att jag skulle vara så skulle allt bli bra igen...

mando: (21 mar 2013 01:18)
Piece of cake: Nä, vi har inte alltid ett val. Det är mycket som kan begränsa våra valmöjligheter. I mitt fall hade jag ett medfött, genetiskt betingat ångesttillstånd, en depression och fick dessutom posttraumatiskt stressyndrom av våldtäkten. Det gjorde t.ex att jag i flera år efteråt regelbundet hade sex mot min vilja, fastän det ibland gjorde ont eller kändes äckligt och fel. Det är vanligt när man har varit med om våldtäkt, sa min psykolog. De tror att det är ett försök till egen bearbetning av traumat, att man liksom söker sig till liknande situationer igen eller tar risker, etc. Det är inget man väljer aktivt utan är mer en desperat handling pga sjukdomen. (Och leder i sig till en massa ångest!)
Bara ett exempel på att man inte alltid har ett val.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: