Ord.

8 aug 2013 22:51
Jag kommer på mig själv med att börja lita på honom. Börja tro. Få glada känslor i kroppen och slappna av, stunder utan rädsla och oro. Förväntan.

Men jag sansar mig rätt snart igen. Våga - inte våga. Ingenting är någonsin säkert. Och ibland är det bara det jag önskar: något som är säkert, något som är stabilt. Någon jag kan luta mig mot och för en enda gångs skull kunna lita på att hen finns kvar. Som sedan kan luta sig mot mig.

Han känner också ensamheten, väldigt väl, men han verkar inte lika rädd för den som jag. Han har svart sorg baki ögonen men en jävla inre styrka som jag avundas.

Själv är jag läskpapper som flyger för vinden. Transparent. Lätt att läsa, lätt att avfärda. Inga hemligheter här inte, jag berättar glatt om allt och lämnar ut mig utan eftertanke. Babblar i osäkerhet. Han har integritet. Tänker efter före. Är ordningsam och noggrann. Ansvarsfull. Enorm värme och största hjärtat. Skrattar ofta.

Och jag förstår inte hur i hela friden jag kunnat haft turen att möta denna människa.

Men jag litar inte, inte riktigt ännu. De där berömda murarna är rejäla och stabila och har satt sig ordentligt i jorden. Det ska nog mycket till innan de börjar vittra och rasa. Men herregud så skönt det skulle vara om de gjorde det.
Tror jag, i alla fall.

Ellen

27 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»