Lång dags färd mot natt

10 aug 2013 23:25
Igårkväll föll jag igenom igen, lät osäkerheten och rädslan vinna över den lilla gnutta förnuft jag besitter. Oro och dålig sömn. För något som jag inbillat mig.

Och jag blir arg, arg på mig själv för att jag låter en enda människa betyda så mycket. Påverka så mycket. Jag hade lovat mig själv att inte bli beroende av någon igen. Å andra sidan är jag förälskad, och förälskelse är ju en sorts galenskap, säger de som vet, så kanske är jag en smula ursäktad.

I övrigt är det långa dagar just nu. Jag är disträ och tankspridd och har svårt med koncentrationen. Längtar en massa, men har svårt att riktigt rikta min längtan, svårt att definiera vad det egentligen är jag vill. Jag har de senaste åren tappat bort mig själv lite, tappat bort vad det faktiskt var jag drömde och ville och kämpade för att nå. Just nu bara lever jag någon sorts vakuum, har fastnat i kvicksand och har svårt att ta mig upp.
Kanske skulle jag fara tillbaka till fjällen, ta upp mitt gamla jobb. Ha flätor och lusekofta och islandshästar. Jag kan sakna åren i fjällen enormt mycket, även fast jag aldrig hade egna islandshästar.

Jag upplever mig som rätt konturlös för tillfället och märker att mina ord blir därefter. Jag saknar mig själv, ibland. Hon som säsongade och hade stora drömmar och visioner. Som läste en massa och funderade och liksom levde. Jag ska se om jag kanske kan hitta tillbaka till henne litegrann igen.

Ellen

27 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»