Idag är första dagen på resten av mitt liv

6 nov 2012 15:33
Ingen som har betytt något för mig har någonsin varit otvetydigt, medvetet elak mot mig. Jag har aldrig blivit mobbad, eller ens retad. Jag får lätt plats i sociala sammanhang, folk makar sig åt sidan och ger mig utrymme. Jag har fått mycket beröm under min uppväxt, blivit i det närmaste hyllad på många vis. Alla dessa TALANGER, gubevars!

Ändå sitter jag här, idag. Typ ensammast i världshistorien. Har ingen nära vän. Inga kompisar. Trivs inte på jobbet. Förmår inte ens tycka litet grand om mig själv. Tycker att världen är rätt ful, människor rätt korkade och tyvärr också ganska ofta mer eller mindre onda. Snart går vi alla under i någon epidemi efter att vi slösat bort all pencillin på snuviga näsor och lite öronont. Virus och bakterier rusar om vetenskapen och tar över. Likmaskar och spyflugor, kackerlackor och råttor. Var och förruttnelse. Lika bra det, kanske?

Tills dess sveper jag in varje dag i gnisslig gladpack och vägrar låta den besudlas av verkligheten. Tar hand om mig så gott jag kan. Försöker le mot mina medmänniskor, ta hänsyn, hjälpa till och vara vänlig utan att tränga mig på. Alltid se det positiva i varje situation och vägra oroa mig eller gnälla. Det är det eller att lägga sig ner och ge upp som gäller. Locket på och lite florsocker on top.

Men alltså, på riktigt: Allt blir inte bra. Det finns inte någon för alla. Det är inte insidan som räknas och alla är inte riktigt bra på någonting alls. Tiga är inte guld och ärlighet varar inte längst. Frukt är inte heller godis.

Hej, förresten, ORD.
Ni vet väl att ni inte behöver läsa om ni inte vill?

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»