semla

Lammkött och harsprång

2 aug 2019 15:37
I brist på annan, lämplig term är det väl en flirt jag får kalla honom? En bartender. Filmstjärnesnyggsöt på allra bästa snällaögonviset. Inte så lång men liksom i övrigt. En hjälte i nån SF-filmatisering.

Jag har sedan väldigt länge slutat spana in folk p g a trorntepåt plus kan inte sånt här med att ragga upp eller bli raggad på av fullkomliga främlingar. Min grej är att prata med/umgås med någon i nåt sammanhang och tycka det är kul och spännande och sen snöa in mig alltmer och strax upptäcka hur extremt gullig han är på alla vis, lite oavsett vad jag tyckte om utseendet från början. Vilket ju självklart även beror på att fullkomliga främlingar extremt sällan raggar på alldagliga, opiffiga töntar som jag.

Men han gjorde det. Och jag kan inte komma på någon vettig anledning till det, utom att jag relativt ofta hänger med ett gäng skäggiga ölnördar som i regel smälter in väl med övrigt klientel på krogen, och han kanske tycker att det piggar upp kvällen att förvrida huvudet på tjejer/tanter och jag råkar vara en av de få tillgängliga... Detta tillsammans med det faktum att han såg så ung ut samt fördomar kring intellektet hos bartenders har väl fått mig att typ på sin höjd ofrivilligt dra på mungiporna ibland p g a oemotståndligt leende. (Jobbar kväll också ju. När ska man ens umgås?)

Har tagit en längre paus från ”mina” skäggiga ölnördar nu, och därmed också haket. Vi pratar om nåt år eller två. Dessutom: en av de sista gångerna vi sågs hade han armen runt midjan på någon matchande och då fick jag en snabb men stadigt allvarlig blick som jag tänkte var ett sorts hejdå och det var ju minst sagt fine med mig och hon var väldigt snygg förstås och lagom ung + att jag var rätt besatt av någon annan just då.

Men så slank jag in för att säga hej till de skäggiga när de gjorde gästspel på ett nystartat ställe nära mitt jobb och den första jag ser i dörren är leende bartenderhunken himself som håller fast blicken en bråkdels sekund och hejar helt casual? Som om det var igår vi sågs sist och som om det var den naturligaste saken i världen att han plötsligt befinner sig i en helt annan stadsdel än alla de år vi undvikit varandras blickar. Och jag snubblade rätt förvirrad ner för trappen och sedan kände jag mig helt tafatt och blyg när jag måste beställa mat av honom och säkert var han mest bara servicetrevlig nu men varje leende kändes ändå helt sjukt svårt att liksom... hantera.

Har nu hittat och stalkat honom lite online och han uttrycker sig väl utan särskrivningar och skriver snälla och fina kommentarer till folk och hon sminkade cheerleadertjejen verkar numera vara ett ex som han fortfarande är vän med på FB och det är ju fint och bra. Han är dock sexton (16!) år yngre än jag och det är ju ehm... alldeles konstigt. Googlade mig själv också. Han har ju haft en del chanser att kolla mitt namn när jag betalt med kort och det är lätt att hitta mig. Kanske vet han att jag kunde vara hans tonårsmorsa och var jag jobbar. Antagligen inte? Oklart vad jag bör hoppas på.

Genomskådar mig själv. Fattar att jag gör en höna av något som inte ens är en fjäder. Säkert för att jag längtar efter att längta efter någon igen. På praktiskt, behörigt avstånd. Ofarligt, lagom snårigt och mystiskt och odefinierat för att snärja analytiska känselspröttentakler runt, och fantisera kring.

Men skitsamma, egentligen? Provar tanken: Jag går dit igen och tar reda på hur långt han vill ta det? I potten ett hångel eller två med en extremt hunkig hunk p g a man lever bara en gång och för att han verkligen är en sån man eventuellt (absolut!) vill hångla med? Blir dock genast spyfärdig av rädsla av i princip alla möjliga fortsättningar på ett sådant företag och beslutar raskt att celibat tills vidare/resten av livet är det enda rimliga faktiskt.

Inser slutligen att jag är världens fegaste, mest grubbelintrasslade, presumtivt klängiga och pretentiösa hybrispsykfall som ingen skulle palla på nära håll ändå, inte ens för en kväll, eller en del av en kväll. Allra minst jag själv.

Tillbaka till sidans topp