En snorig Gloom

5 feb 2018 14:14
Allt är så ytligt och meningslöst utom det som är outhärdligt?

Jag vet vad jag skulle sagt till mig själv om jag var min vän... om jag alls blivit insläppt vilket ingen alls blir. Jag vet vad jag skulle sagt och varför men jag har också svar på allt. Jag har slutat prata med folk om mig för ingen säger någonsin något som jag inte hört eller tänkt ca en miljard gånger innan. Jag ser inte meningen med att dissa mig, omständigheterna OCH någon presumtiv vän och på så sätt såväl sprida dålig stämning som för mig själv bara ytterligare utplåna allt hopp/inpränta hopplösheten.

Jag har tidigare haft ett par-tre personer på linan, lite parallellt, som anförtrott sig till mig. Delat med sig av sina bekymmer och tankar och sorger och hemligheter och dilemman och jag tycker om det, det är intressant att ta del av allt och jag gör mitt bästa för att vara ett stöd, vara värdig förtroendet och försöka bolla tankar. Men det rinner alltid ut i sanden till slut. Jag vet det redan från början, men de upptäcker det en och en: jag är en vampyr - jag ger inget tillbaka och som alltid tippar det till slut över när de inser att jag tar del av dem men de vet inget om mig. Att det alltid är dom som tar initiativen. Jag vet det men eftersom jag inget har att erbjuda vill jag inte heller göra påstötningar - tigga mer gratisblod känns alltför parasitiskt.

En gammal bekant hör av sig på messenger men jag låtsas som om jag inte sett och veckorna, månaderna går och notisen lyser stadigt på min skärm. En annan frågar direkt i nån kommentar på FB och då måste jag ju svara något svävande, nekande. En vän såg mig tydligen på stan och sms:ar "Skavises?" och jag svarar "absolut!" eftersom det är det svar hon liksom förtjänar men jag tar inte tag i det och är tacksam att hon inte gör det heller. Kant petar på mig men envisas inte när jag svarar artigt men torrt och utan frågetecken. Andra ger sig ännu tidigare - ber mig bara säga till om jag skulle ha lust att ta en öl framöver nån gång. Två gånger RINGER handendär som inte ville dejta men alltså det är 2018 och man ringer inte folk? Jag pratar inte i telefon? Speciellt inte med eh... attraktiva människor som nobbat mig. Finns sms och chat att tillgå om det nu är något viktigt. Jag orkar inte finnas till hands i realtid och fejka oberörd I TELEFON.

Jag orkar inte vara vuxen, rimlig, solig och trevlig och kalla till möten och hålla igång samtal och rodda och fippla, vill inte längre ha rollen jag tagit mig i Sammanhanget. Vill inte vara med mer. Inte där och inte här och jag vet inte riktigt alls var? Skulle vara fint att ha nånstans att längta.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»