brännmaneter och kolmonoxid

19 mar 2013 12:08
Jag vrider mig maniskt i sängen och kan inte släppa tankarna fria i en sekund, måste distrahera mig tills klockan närmar sig fyra och allt är för suddigt och skevt för vara vasst. Jag vet vartåt det här bär, jag kan inte släppa loss det för jag har inte råd. Det känns vildare än någonsin och jag tror inte jag har krafter nog att ta hand om det. Jag är helt ensam och det går inte, jag håller inte.

Det överfaller mig direkt när jag vaknar igen. Det kliar under huden och pulsen vill hela tiden springa före och iväg. Något krafsar mig i strupen, luften smakar unket och ögonen svider.

Jag förstår inte varför jag låter det här komma åt mig. Det kommer inte bara åt mig, det tillintetgör mig.

Jag försöker vända och vrida på bitarna men alla kanter är skarpa och vassa och jag får inte ihop någonting.

Vad är det jag aldrig såg? Vad är det jag inte ser nu? Om jag inte kan lita på något av det jag trodde då, vad är det då som säger att jag har någon som helst koll nu?

Det finns inget jag kan göra nu som inte gör det hela en lite smula sämre - inte ens ignorans sätter mig fri.

Ni krossar min världsbild och vänder mig mot mig själv.

Ni tar ifrån mig mig
och jag är allt jag har.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»