Malström

13 aug 2013 23:56
Jag har aldrig förstått det här med att "lätta sitt hjärta". Eller jo, det har jag ju. Ibland bara måste jag ju få ut en tanke eller sju som snurrat omkring i huvudet för länge. Höra hur de låter ute i det fria, se någon annans reaktioner och jämföra dem med mina egna. Lätt att allt blir lite unket och inskränkt om det aldrig kommer ut i friska luften.
Men. Dilemmat: jag vill inte dela mitt innersta med precis vem som helst. Och dem jag vill dela det med vill jag inte dela det med eftersom det får mig att känna mig dålig, gnällig och jobbig. Särskilt eftersom jag tillbringat de senaste åren med att vara ledsen. Hur kul kan det vara att höra ett ständigt malande om hur kasst jag mår och varför? Och det är inte som om det leder någonstans. Det finns ju inget någon kan göra för att förändra något.

Jag har aldrig förstått det här med att bli tröstad. Eller jo, det har jag ju. En gång när jag grälat med min dåvarande pojkvän på en fest och stod och grät i ett hörn medan pojkvännen hämtade våra jackor i garderoben, kom en manlig bekant till oss lite avvaktande fram till mig och gav mig en försiktig kram. Jag klamrade mig fast vid honom som en drunknande och blötte ner hela hans ärm med mina tårar. En annan gång satte sig en avlägsen kompis intill min säng när jag gått undan i förtid på en (annan) fest och vägrade ge sig förrän jag berättat varför jag låg där och inte var ute och dansade med de andra. Han envisades och ställde tusen frågor och smekte min kind och sa snälla saker. Än idag blir mitt hjärta mjukt som bomull när jag tänker på dem.
Men. Dilemmat: Jag känner mig alltid så dålig när jag tillåter mig bli tröstad. Jag känner mig svag och svag = värdelös och det är i stort sett aldrig värt det.

Alltså har jag inte pratat med någon om något som känns eller bränns på sisådär tiotusen år. Alltså kommer jag inte nära någon. Alltså har jag ingen som jag vågar/vill berätta för om något som känns eller bränns. Alltså har ingen hållit om mig när jag gråtit på tiotusen år. Alltså har jag tagit på mig rollen som den positiva och den starka i alla sammanhang som jag över huvud taget befinner mig i närheten av. Och när jag inte känner att jag klarar av att upprätthålla den rollen, drar jag innan jag avslöjas.

Alltså är jag evigt ensam. Alltså bär jag på hav av tårar. Alltså gråter jag dem alltid ensam. Alltså känner jag mig alltid dålig och gnällig. Alltså vill jag inte blotta mig för någon. Alltså förblir jag evigt ensam.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»