Trientalis europaea

26 sep 2013 23:41
När en handgranat briserar i en av kamrarna i en borg bakom välbyggda, orubbliga murar, då studsar all energi tillbaka på väggarna och explosionen blir en implosion som blir en explosion och lite är det som hjärtslag. Fast precis tvärtom.

Och saknaden, den ritar en kurva. Den växer med avståndet, sväller och pulserar, väsnas och värker i ett outhärdligt crescendo... för att sedan, nästan omärkligt, retirera i slow motion. Stillna och blekna en liten tusendels nyans för varje dag som går. I dess ruiner växer en liten sorg över vad som möjligen kunde blivit.

Jag tänker mig oss som en skogsstjärna, ungefär.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»