Kurragömma

9 sep 2014 00:18
Vill ni vara så rara och låta bli att närma er, ni som jag nogsamt skurit ur mitt hjärta efter att ni kom på att ni nog inte ville vara där, när allt kommer till kritan.

Som jag karvat och blött och karvat igen, som jag gråtit och bitit ihop och längtat och karvat och blött och som jag rannsakat mig själv in i minsta detalj, genom era ögon. Så ful ni gjorde mig, så mycket fel jag plötsligt hittade. Som jag ältat och analyserat. Som jag hulkat och snorat. Som jag skonat er från mitt blod och mina tårar, så lätt ni sluppit undan. Jag gick när ni bad mig gå. Jag bar era avvisanden med högt huvud, milt leende. Jag vrålade på min egen kammare, ni var aldrig där. Ingenting behövde ni höra, allt slapp ni se och veta.

Kom inte här och vinka lite diskret till mig, i ögonvrån. Kom inte hit och dra med fingertopparna över mina sårskorpor och ärr, lite förstulet, i förbifarten. Ska jag bära er ånger nu? Era svek mot dem ni valde? Tror ni på fullaste allvar att jag tänker ens snegla åt ert håll, vända på huvudet en endaste nanograd? Hur tänker ni? Ska alla bördor vara mina? Fattar ni ens vad ni lassar över på mig med er missriktade...jagvetinte, nä, det är ju inte välvilja, det är något lumpet, jag vet inte vad.

Vafan, människor. Ha lite stolthet, lite ryggrad.

Ta lite ansvar för dina handlingar, tack. Ställ dig mitt emot mig, se mig i ögonen och säg vad du vill ha sagt. Är det viktigt nog ska du måsta säga det - oavsett om jag ger dig ordet eller inte.

Är det inte viktigare än så vill jag ändå inte höra.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»