Sot och aska

15 dec 2014 02:26
Jag grälar med en bekant på nätet och det gör mig först väldigt upprörd, det kommer åt mig. Jag blir ledsen och arg över hens sätt att bemöta mig och jag blir besviken över att hen uppenbarligen tycker att jag förtjänar det. Sedan skriver hen ett sms till en av våra gemensamma vänner och undrar om jag är känd för att gå i taket och vara oresonlig. Jag råkar vara där när vår vän får det och vännen läser upp det för mig och vi skrattar åt det tillsammans - avfärdar det.
Men såhär några timmar senare tänker jag att just i den frågan har ju min bekant faktiskt kommit något på spåret. Jag är nog lite känd för att gå i taket och vara oresonlig.

Jag känner så väl igen det här mönstret. Någon gör mig lite arg, jag låter denne få veta det och hen förlöjligar eller avfärdar min ilska. Jag blir fullkomligt ursinnig och ledsen, får ännu mindre förståelse, blir ännu argare och sedan detta, som är nu: Den Totala Likgiltigheten.

Jag kunde inte bry mig mindre om hur min bekant ser på vad som skett och hur idiotisk hen tydligen tycker att jag är. Jag har helt enkelt gett upp hen och skulle verkligen inte ha några som helst problem att ses eftersom jag är rätt bra på att vara artig och till och med vänlig mot folk som inte provocerar mig, och min bekant har inte längre den makten över mig - kan inte komma åt mig. Jag har verkligen noll känslor kring detta nu.

Jag ångrar ingenting jag skrivit och jag kommer aldrig att be om ursäkt för något av det. Det finns i princip inget min bekante kan göra för att jag ska lägga mer energi på vår relation. Allt är dött för mig nu. Dött, kremerat, begravet och närapå glömt också.
Och det är verkligen inte första gången som det blivit såhär för mig. Så ja, jag är väl lite känd för att gå i taket och vara oresonlig...? Även om de gånger som slutat på det här explosiva och liksom utagerade sättet är lätträknade.

Är det psykopatvarning på mig nu? Det kanske det är? Jag har iofs empati så att det räcker och blir över och finge jag en liten slant för varje gång jag blivit kallad snäll och omtänksam skulle jag vara förmögen. Men kliver du över en viss gräns är jag inte längre... normal, kanske? Alltså, det betyder inte att jag skulle kunna göra dig illa eller att jag liksom önskar dig olycka alls, tvärtom, jag hoppas att det går väl för dig och att du mår bra och på ett sätt har det inträffade inte ändrat min syn på dig alls. Det är bara det att jag insett att du inte ser mig, att du aldrig har sett mig och att vår relation aldrig var den jag trodde och hoppades. Och då blir det inga fler investeringar i den från mitt håll, jag har inget att ge dig som du vill ha ändå. Jag accepterar det helt och fullt och tycker ju egentligen inte att det gör dig till en sämre människa.

När jag väl insett läget känns det också helt naturligt och jag blir lugn, lättad, stark och ja, faktiskt helt oresonlig i ordets rätta bemärkelse. Måhända vet du inte om det själv men jag vet bortom alla tvivel och tycker inte heller att det är speciellt komplext eller konstigt: jag duger inte för dig. Och jag krusar ingen.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»