What does the fox say?

23 mar 2015 10:12
Å ena sidan: hans sätt att knappt ens titta på mig, smita ifrån vårt sällskap gång efter annan och det det där halvt-frånvarande-läget han går in i så ofta. Hur han inte går att hala in och tillbaka när han zoomat ut - jag brukar lyckas med andra människor? Möts av lite mutter bara. Munnen som ett streck. Å andra sidan: han går förbi vårt bord och droppar i förbifarten en kommentar (till de andra i sällskapet) som dels är en komplimang om mina ordspelskills, dels avslöjar att han haft full koll på vad vi pratat om.

Å ena sidan: Han läser bevisligen min post om en fånig grej jag lyckats med, som gjorde mig glad, andra gratulerar men han säger inget. Å andra sidan: Jag fnissar över ett typo han gjort som blev alldeles symboliskt, han väljer att inte plussa min kommentar utan istället göra en helt ny med bara det fina typot, punkt. (Ingen fattar som inte läst mitt fniss.)

Hur jag i ena sekunden vill krypa intill honom, lägga mitt huvud mot hans axel och prata om livet, orden, kommunikation, människor, känslor... och i nästa bara vill vända honom ryggen - en gång för alla - för att han är så onödigt tvär och trubbig. Och för att rönnbär är så bittert sura, förstås.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»