Skeppsbrott

29 maj 2015 20:19
Läser något såntdär flumcitat som säger att man inte får hjärtklappning, handsvett och svaga knän när man träffar sin själsfrände - man blir istället helt lugn.
Och jag tänker på hur det kändes när vi sågs första gången, han och jag. Jag tror inte på det själv men jag vet att det ju var så: Vi hade knappt börjat prata förrän mina axlar sjönk och inget av det där lite spända som alltid är närvarande när man inleder en ny bekantskap fanns längre något spår av. Jag minns att jag tänkte att vi känner redan varandra, en hel bit av mig finns redan hos dig, har alltid funnits där. Och jag minns att jag kände efter inuti, letade efter attraktion men man kan ju inte längta något man redan har... är... vet? Nästan fysiskt kände jag hur hans blick vilade inuti mig och inget ville jag gömma.
Attraktionen slog till senare, med full kraft, men allt var ju en omöjlighet och ibland är jag så glad att jag fick vara med om detdär märkliga, mäktiga, andra gånger gör det mig frustrerad och arg. Nu har jag varit galet, vansinnigt huvudlöst förälskad i och t o m varit ihop med en man som aldrig någonsin kände likadant för mig och haft ett magiskt möte med en annan som kände likandant men som aldrig kan bli min. Hur ska något någonsin mäta sig med det och hur ska jag våga offra något som helst för något mindre, när inte ens det räckte till?

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»