Inte du, men du

10 okt 2015 01:39
Har råkat på honom i Sammanhanget i periferin, tänkte på att han såg lite läskig ut - ljusa ögonfärgen, intensiteten. Nu råkade vi befinna oss på samma ställe och han kom fram och vi slog följe. Han ler hela tiden och det är lätt att prata. Han är så orädd, går nära, tar i helt kort i mina händer när han kommenterar mina vantar. Rör vid min arm i förbifarten. Inget dröjande, krävande, obehagligt, bara varmt och glatt och vänligt.
Och jag har alltid tänkt att jag har svårt för kroppskontakt med främlingar, men nej, för jag tyckte om det. Jag tyckte om det och nu tycker jag om honom. Jag snokade upp honom i sociala medier och han verkar lite halvtrist och ser fortfarande lite läskig ut och nej, jag längtar inte efter att komma närmre, men hans händer om mina dyker upp från minnet titt som tätt och jag tänker på närhet och längtan. Och på den där attityden - orädd, vänlig, lättsam. Den, den vill jag ha. Hos någon annan. Den början vill jag ha med någon som jag vill och kan svara, närma mig, krypa tätt intill. Helst i förrgår eller så, ett par-fem år tillbaka.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»