En omöjlig ekvation

30 mar 2016 21:50
Ensammammaroker.blogspot.com beskriver det. Det som jag stångas mot, i ett större perspektiv. Kärlekskneget. LÄS!

Jag växte upp i ett sjukt ojämlikt hem och levde sedan själv i flera år med en ödmjuk, snäll man/stor kärlek med noll översittarfasoner men även noll relationskompetens. Dessutom är jag rätt säker på att han aldrig ens älskade mig. Utvecklade en allergi.

Jag vägrar att vara den enda som anstränger mig, får alltid nog när obalansen blir för stor. Känner mig helt tom, värdelös, naiv och korkad. Jag vägrar även att (oombedd) utbilda folk i hur de ska behandla mig för att jag ska stanna kvar. Hur mycket blir det värt om du inte själv känner att jag är värd det?

Jag vet att jag är extrem, jag är medveten om att mycket av det jag gör för dig är för mitt eget höga nöjes skull. Jag tycker om att _se_ folk, att klura på överraskningar, lägga saker på minnet, fixa små presenter, ge komplimanger, uppmuntra, hjälpa till, komma på olika sätt att visa min uppskattning. Jag vet att jag bryr mig "för mycket", jag begär inte lika mycket tillbaka - långt ifrån - men jag nöjer mig inte heller med NOLL ansträngning från ditt håll. Tacksamhet utan någon action alls räcker inte i längden, heller.

Jag har också växt upp med en perfektionistmamma som drog martyrkortet i tid och otid. Då HATADE jag det, hade ingen förståelse för hennes attityd. Nu, med mognad, analys och insikt känner jag i stort sett bara ömhet för henne. Och lite skuld. Vi har rört oss mot varandra. Växt upp båda två. Hon var ung. Jag var ett barn. Men martyrallergin kvarstår...

Så, jag har ingen rätt att klaga, rada upp allt jag _själv valt att göra_ för dig/er och kräva något slags balans. Äkta omtanke är ingen handelsvara, kan aldrig vara. Men jag vägrar också att låta mig dräneras. Och en relation där jag inte känner att jag kan vara som jag är och vill vara... den vill jag inte ha. Det tar ju mer energi att hålla på att avstå alla spontana omtankegester som jag VILL göra än att faktiskt göra dem, och då dräneras jag också. Förutom att tillvaron blir så trist.

Hence: jag är ensam. Alltid. Allergierna. Jag bara drar, ger ingen någon andra chans... ibland inte ens en första. Guldkanten utnyttjade min hjälpsamhet och hans glans mattades inför mina ögon och allt blev solkigt och förtrollningen är med ens bruten. Helt. Jag tror inte att han hade kunnat rädda det genom att be om ursäkt ens, men hursomhelst gjorde han inte det så det får vi aldrig veta. Han analyserade läget, sa att han var ledsen om hans handlande fick den konsekvensen (min rygg) men han uttryckte ingen ånger och bad inte om ursäkt. Nu hade jag iofs sagt att han inte behövde det... och det sa jag för att det var sant. Det behöver han verkligen inte. Han gör precis som han vill, men jag hoppades kanske att han skulle vilja försöka ställa oss till rätta och bjuda på att ödmjuka sig lite? Det ville han inte. Då vill inte jag heller. Någonting alls, faktiskt. Är det så han behandlar folk (till och med de han tycker om?) behöver han inte tycka om mig. Tack så mycket.

Min utgångshypotes är att jag tycker mer om dig än du tycker om mig. Sen krävs det ett smärre mirakel för att övertyga mig om något annat och mirakel är - som vi alla vet - rätt sällsynta. Vet inte om de alls existerar?

Jag blir väldigt sällan arg, jag har full förståelse. Jag tycker också mer om nästan alla dig än mig. Men jag orkar faktiskt inte stå kvar mitt i ett ständigt klart uttalat faktum, utöver mitt dånande självhatartinnitus. Så byebye, hejdå. Du saknar mig, säger du? Nä, jag tror bestämt att du förväxlar mig med mina ständiga ansträngningar.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»