Solsken och skräck

2 sep 2016 15:09
Jag känner inte dig. Inte ens lite. Allt jag vet är att du ler med hela ansiktet, jag gillar din röst och ditt sätt att röra dig på. Jag tycker om att du verkar så lugn, hur du pratar, hur du går, hur du ler. Sa jag hur du ler?

Jag tyckte om hur du kom och satte dig intill mig, den där gången. Jag hade talat om att jag var i faggorna men det var inte dig jag skulle möta och det var fint att du hittade (/letade upp?) mig så att vi fick prata själva någon minut. Du sa att du var "så glad att se... en människa" (efter allt chattande). Jag sa detsamma men jag vet bara vad jag menade med det, och vad jag eventuellt kanske skulle önska att du hade menat. Kanske.

Sen dök du inte upp på nästa sammankomst och du skrev aldrig varför, bara tyst, och sen kom du inte på nästa heller och jag tänkte att det är ju helt klart inget, varför skulle det vara det? Knuffa bort den tanken, tacksam att den inte hunnit växa sig stor och otymplig. Räcker nästan att blåsa lite på den. Väck!

Men nästa gång kom du? Plötsligt släntrade du in och alltså hur fint är det inte att du ler sådär solskenigt nästan jämt? (Sa jag att jag tycker om det?) Men det fanns inte plats vid mitt bord och jag såg aldrig att du såg åt mitt håll. Och på bordet på andra sidan om mig en Kant som knappt hälsade (och för vars skull jag kom på mig själv att peta på lite smink innan, medan jag bannade mig för att jag är så patetisk). ÄSCH blev min reaktion och jag kände efter ända längst in och fann att jag inte orkade bry mig alls. Hade trevligt sällskap till bordet och det var roligare att prata med dem än att grubbla på såna jag inte vet var jag har.

Sen satt jag nog vänd mot Kantbordet ett slag för Kant började prata med dem jag satt med, sen köpte han ett glas vin till mig men började prata med nya tjejen mittemot. Sen åkte du hem och jag tänkte jaja, sen drog Kanten fram en stol och började intensivprata med tjejen, typ intervju, och jag tänkte jaja och vände mig bort igen, och jag hade en bra kväll ändå och drog ca tusen töntiga skämt som folk var artiga nog att skratta åt och kände mig rätt sedd och glad.

Men nu efteråt tänker jag... att du faktiskt vid ett tillfälle sa mitt namn, högt så det hördes genom bruset, ställde en onödig fråga, lutade dig in och mot mig för att synas eftersom vi hade en person mellan oss, hur du log när du gjorde det, att du inte kände så många där, att jag känner alla...
Och att jag kanske skulle gjort precis exakt likadant som du gjorde, om du var jag och jag var du och jag eventuellt även gillade hur dujag log? Och att jag inte tog det på allvar, inte greppade den chansen, bara jajaade bort hela grejen...

...

Många timmar efteråt, när vi båda borde ha somnat, surrar mobilen och Kanten säger att han velat prata med mig men är fånigt orolig - han vill inte svara på vad han är orolig för.

...
Det är inte bara jag som är rädd. Måste ta med det i beräkningarna ibland, tror jag. Måste vara varsam.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»