semla
En rubbad existens
10 jan 2013 22:02I ett litet hörn på mitt datorskrivbord sitter du och småler mot mig. Eller, det är inte mot mig. Vi hade inte setts på flera år när bilden togs, men nu möter jag din blick när jag sneglar ditåt, och då blir det mot mig du ler.
Vi känner inte varandra så väl. Vi har inte umgåtts många timmar sammanlagt. Men jag vet nu, så lång tid efter allt hände (eller snarare inte hände), att du kände ungefär samma sak som jag.
Det vet jag. Det är egentligen allt jag vet. Och det är allt jag kommer att få veta.
Jag tänker att om inte om, så vore det vi. Det finns någon som berörde mig djupt på väldigt kort tid, och som jag berörde djupt tillbaka. Helt outtalat men omtumlande öronbedövande, ett slags såndär magi som aldrig händer mig. Inte kroppslig attraktion så mycket som en omedelbar känsla av samhörighet. Inte en längtan att komma nära så mycket som känslan att vi redan var nära, och alltid hade varit.
Du är min illusion, mitt hopp. I ett parallellt liv fortsätter vi på det som kändes som det enda sanna och rätta sedan vi blev presenterade för varandra, och som växte för varje gång vi sågs. Det som aldrig fick vara, aldrig kommer att bli, det målar jag bilder kring i mina drömmar, det låtsas jag ibland som om det faktiskt hände.
Jag undrar ibland hur ofta jag snuddar dina tankar. Vad du tänker då. (Jag vet att du inte glömmer.) Men det är inte viktigt egentligen, det är helt irrelevant, det leder inte någonstans ändå. Jag vill att du mår bra, att du är lycklig där du är.
Jag har delat upp dig i ditt riktiga jag som jag bevarar som ett säreget, avlägset minne, och den världen som jag bygger runtom vissheten:
Att det faktiskt finns en sådan slags jordskalvskänsla, att man kan vara två som delar den, och att jag faktiskt kan vara en av dem.
182 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge semla en ros