semla

Min borg - mitt hem

6 maj 2013 16:56
Portarna. Jag manövrerar dem långsamt, under stor eftertanke. Aldrig i stunden.

När jag umgås är det tentaklerna, känselspröten, receptorerna som arbetar. Jag samlar information som bara snabbanalyseras helt ytligt, i stunden, men som behöver tid att sjunka in och hitta sitt rätta sammanhang. De läggs i inkorgen för djupanalys tills vidare.
Jag måste dra mig undan för att processa emellanåt. Smälta, sortera, reagera.

Viktigare ärenden kräver alltid sin långpromenad. Då gäller det ofta en port eller två.

Jag släppte in dig, för jag trodde att det var där du hörde hemma. Jag gick tiotusen steg genom staden, och bortom den. Vinden ven, skuggorna tvärdök, husgavlar, brofästen, grus och minusgrader. En fot framför den andra. Något du skrev, något du sa, sättet du log på och hur du såg ner i ditt knä ibland. Och kugghjulen knarrade i protest - nästan fastrostade sedan sist. Taljor och kugghjul och vridmoment och säkert en vallgravsbro eller sju. Välkommen in i förmaket, snäppet inre än någon annan alls, på väldigt länge.

Det var en missbedömning från min sida. Förstås.

Lite skrämmer det mig. Hur snabbt och enkelt det ändå var. Ett par-tre veckor av fågelattacker, sömnlöshet, skrikgråt och en outhärdlig rastlöshet. En portion vilja, några dl envishet, en nypa svavelosande eder och två långpromenader och du står utanför igen. Portarna låsta bakom dig. Vallgravarna spegelblanka. Jag ser dig från mitt tornfönster nu. Du ser mycket mindre ut på håll.

Igår var skuggorna långa och luften mild. Gatorna vindlade och fåglarna kvittrade. En mil i stadig takt i sällskap med ingen, utom lugnet. Demonen är utdriven, fåglarna är tämjda. Jag är ensammast i världshistorien igen. Kanske är det så det borde vara?

Tillbaka till sidans topp