semla

Dunderhonung

15 maj 2013 11:50
Jag vill tro att det är av egen kraft. Jag vill inte vara beroende av något jävla solljus eller ditt eller ditt godkännande. JAG SKITER VÄL I VAD DU TYCKER OM MIG (jo, tjena). Etc, etc.
Det går lite upp och ner, men det finns stunder, nu, när jag känner mig alldeles märkligt stark. Superkrafter, minst. Överskottsenergi!
Två dråpslag (ogiltigförklaranden, tacksåmycket) på kort tid, ondsinta fågelflockar och något slags förstadie till panikångest. Och jag var så ynkligt svag och trött redan innan. Fyfan, jag trodde ett slag att det var helt kört, faktiskt. Noll ork kvar. Konstiga tankar.
Och jag bråkar fortfarande med mig själv och inställningen till den här (icke)relationen, som för övrigt är helt otroligt oförutsägbar och märklig. (Den här mannen, alltså: ett litet, litet trassel av motstridiga känslor och rädslor förpackade i sju ton kompensationsmuskler och en tjurig min. Och så stora, varma lilla fladderhjärtat (som inte fladdrar för mig) och de fantastiska sms-skillsen. JAJA.)
Och ändå, eller kanske just därför: Jag fixar det här. Jag säger inte att jag är värd bättre, jag säger bara att jag klarar mig ändå. Det är inte du som är stark och jag som är svag, bara för att det är du som avvisar mig. På samma sätt är det inte heller jag som är stark när jag avvisar dig, eller någon annan. Det är bara illusioner, alltihop.
Nu tar jag tag i det här och tar hand om mig själv och vill någon vara med är det fint, vill ingen får jag väl gå själv då. Det är inte som att jag inte klarat det förut.
Typ för det mesta, i evighet, amen.