Bräckt

27 jul 2013 11:49
Du vävde mig ett porlande litet närvarodelta.
När det torkar ut värker det i varje liten kapillär.

Jag vet att inte allt handlar om mig.
Jag vet att INGENTING handlar om mig.
Varför känns det ändå som om varje bild på din (och din, och din, och din, och din) lycka, är ännu ett bevis på min totala värdelöshet?

Jag har ett stadigt tag i kragen och bär mig genom dagarna. Jag söker hjälp. (Inte för att det finns något som hjälper.) Jag tar mig ut och upp, håller ut och igång och är där och inte tvär. Jag ger inte upp. Jag ler och gratulerar och skickar mindreäntre och håller huvudet högt.

Allt för att ingen ska se vem jag verkligen är:
Världens Sämsta Förlorare.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»