På armslängds avstånd

7 nov 2013 18:37
Sist vi sågs fick jag dig att skratta uppsluppet flera gånger. Sådär så att du tittar ner, som om det vore genant att du tappar stålansiktet för några sekunder. Först skrattar du och tittar ner, sen sneglar du upp och möter min blick med ett varggrin från öra till öra, innan du samlar dig igen. Och den där bråkdelens sekund, det där sneglandet, det där leendet… Jag vet att du känner det också, just då.

Du är så strulig, så stängd, så trasig, så stark och så svag. Du är inte vad jag behöver, du är inget jag kan få. Men du är den enda jag vill ha. Jag vet det varje gång vi ses.

Men jag har gett upp nu. Jag är inte ängslig längre och jag tror att det är det du känner och att det är det som attraherar dig. Eller utmanar dig. Så var det i början, så har det blivit nu.

En ska inte ha några känslor. Känslor är oattraktiva.

Alltid när du hör av dig för att stämma träff, tänker jag att det är för att lämna tillbaka den där grejen du lånat. Så att du kan slippa se mig igen, sen. Men du glömmer den varje gång.

Allt detta outgrundliga. Distansen är mitt enda vapen.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»