Obehöriga äga ej tillträde.

27 nov 2013 13:30
Jag har aldrig velat låta någon in. Det syns på er, det hörs i era röster, det är vad ni säger, hur ni rör era kroppar, vilka ni är. Jag vet att ni inte kommer att trivas. Kanske kommer ni helt oavsiktligt råka ta sönder något, allt är så skört. Kanske kommer ni bara vara förödande likgiltiga. Jag vet det bara, ni vill bara väl, men ni ska inte vara där. Och jag kommer aldrig ut.

Ni bjuder in mig i era innersta kretsar och det känns fel på något diffust vis, men det är fint och jag tänker att ni vill ju tydligen ha mig där och jag vill vara där så varför inte? Jag hälsar på och jag trivs, men jag känner mig samtidigt alltid som en snyltare och det gnager. Det bygger förväntningar som jag vet att jag inte kan möta. Jag försöker ge tillbaka med min närvaro, min uppmärksamhet och mina omtankar, men jag vet att det aldrig räcker i längden och i bakgrunden hörs ett skorrande missljud. Eller ett krafsande. Mitt riktigaste jag drar sina naglar mot insidan av mitt skal och ljudet växer i mina öron. Till slut hör ni det också. Och långsamt tippar allting över.


Men så var det du. Ditt sätt att se på mig, ta mig i handen och dra mig ut. Ditt sätt att lyssna. Vara den starkaste jag vet och visa mig ditt sköraste. Vårt sätt att vara tysta och vilan i det. Som om jag vore nog. Som om du försiktigt kupade händerna kring skalet, eller lade din kind emot det. Strök ett finger längs en synlig spricka.

Du kom till mig med dina tårar, jag drömde dina mardrömmar. Jag ville göra allt för dig men ingenting blev rätt.

Kanske är vi trasiga på samma sätt. Eller lika mycket. Jag vet inte vilken skillnaden är, varför du är annorlunda. Vi var inte vänner så länge men under alla dessa år har ingen varit viktigare. Ingen är viktigare. Det är varken rättvist eller begripligt men jag saknar dig mer än någon annan. Dock: saknaden kan jag hantera.

Vår vänskap? Not so much.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»