Och så går en halv dag ifrån mitt liv

8 dec 2013 02:27
Köpte en möbel på Blocket. Inga mått utsatta, den skulle finnas i mitt område så jag prutade med en hundring per mail och sa att jag tar den.

Det visade sig vara i utkanten på mitt område - typ så långt bort det tänkas kan. Måste ta bussen. OK, det ordnar sig. Jag tar pirran, får åka förbi köpcentrumet på vägen och inhandla bläckfiskarmar, bara. Lär inte funka med hushållssnöre.

Skramla iväg över isbelagda trottoarer, hjulen slirar i kurvorna. Fråga snällt i entrén om jag kan få parkera pirran bakom kassan medan jag kryssar mellan sju miljarder shoppande par och letar gummistroppar. Stå i kö till informationen för att fråga var de finns. Stå i (rekordlång) kö till kassan. Ut i bitande iskylan igen. Leta fram adressen, gå fel en sväng eftersom området är för nybyggt för kartan i telefonen. Pirran väsnas. Vinden viner.

Möbeln är sisådär dubbelt så stor och tung som jag trott.

Andas djupt. OK. Jag fixar det här. Stå i trapphuset och knåpa med bläckfiskarmarna som inte når runt hela vägen, men det går ändå. Ner med hissen och ut på gården. Kommer på att det funkar mycket bättre att knuffa än att dra. Hela ekipaget drar åt vänster och när jag kompenserar gör jag en snygg liten sväng åt höger. Varje gång. Vinglig liten promenad till busstationen. I slalom.

Gång på gång konstaterar jag att jag+möbel inte får plats i hissen bland alla nyfiket gloende julklappshandlare, och låter den gå vidare utan mig. Efter kanske tio minuter kommer en tillräckligt tom och jag tar mig ner till vänthallen.

Får hjälp av vänlig tonårsgrabb för att komma in i bussen - chauffören tyckte tydligen inte att det var läge att sänka golvet för min skull. Skäggig hipster hjälper mig av.
Tio minuters slalomrace i snöyra. Svettas och fryser på samma gång. En kant skär in i mina överarmar. Stigande panik inför uppgiften att få upp möbeln i min lägenhet.

Det gick till slut. Jag lyckades baxa upp alltihop i stentrappan och in i porten. Ingen av mina idéer om hur jag skulle ställa upp porten fungerade, men jag kunde pressa upp den med ryggen och trixa mig runt med pirran i släptåg. Lösgjorde möbeln från pirran på nedre botten. Sprang upp och hämtade diskhandskar i gummi för att få bättre grepp. Hittade något slags vis att bära på som jag kände kunde funka. Tog en halvtrappa i taget och vilade och hämtade andan emellan.

Nu står den på plats. Fyra trappor upp.

Jag känner ingen triumf. Alltihop är bara en enda, plågsamt utdragen påminnelse om vem jag är. Klart jag klarar allt själv, liksom.
Har ju vanan inne.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»