semla

In i dimman

29 jan 2014 23:18
Jag kliver in i det gråvita igen, och inget kommer åt mig. Jag känner hur jag nästan har lärt mig att välja det, plöjer mig längre in i det. Inte bara motar jag känslor med stor finess och vana. Jag möter inte heller blickar, inleder inga samtal, tar inga som helst initiativ. Jag viker undan, backar, smälter in, smälter bort. Sen trillar jag ner i bråddjupet, gråter en skvätt eller hundra, hulkar av mig det värsta, pillar gruset ur skrubbsåren och klättrar upp i det suddiga igen. Jag vet inte hur man gör annars. Men det blir lite tyngre för varje gång.

Det är ju så förjävla förmätet att önska mer. En liten solig kulle? För mig? Ändå gör jag det. Bara jag bor i den här kroppen, lever just det här livet. Jag försöker vara objektiv, nykter, självkritisk, men jag är ett subjekt som alla andra och härifrån känns det inte rättvist, som det är nu, som det har blivit, som det alltid blir.

Det finns en liten chans att det ligger ett mindre knippe missförstånd och fnurrar till alltihop mellan oss, handendär och mig. Men egentligen spelar det ju ingen roll. Hade han varit det minsta engagerad i detdär osset som ändå på något vis existerat, skulle han ju enkelt kunna typ kanske höra av sig och undra en smula? Jag kan inte investera så mycket känslor i någon som inte ger mer tillbaka än såhär. Inte ett enda sms eller mail till har jag råd med. Budgeten håller inte för fler utgifter på det kontot.

Jag tycker bara att det vore lite fint om jag någon enda gång kunde få känna mig lite viktig för någon. Tänk om det fanns något såntdär som "min tur", i verkliga verkligheten? För då vore det absolut min. Sedan sisådär tusen år.

Tillbaka till sidans topp