semla
jag har otur när jag tänker
6 mar 2014 15:56Märkligt hur de här mekanismerna är så universella. Hur vi drabbas på nästan exakt samma vis, lider samma helvetes kval och kommer till precis samma insikter… via samma slingriga omvägar.
Precis när jag tänkte att nu verkar det ha ebbat ut och jag är över det värsta, dyker en incheckning upp på FB och det där rent fysiska hugget i bröstet, vad är det? Jag hinner inte ens fatta vad jag läst, kroppen hinner före och bestämmer sig för att låtsas att jag blir attackerad med kniv och hela tillvaron skälver till i en bråkdels sekund. Fyfan, kroppen, bakhåll! Inte OK!
I ren självbevarelsedrift påminner jag mig själv om att förra gången en sådan inchekning dök upp, rörde det sig snarare om ett krismöte än det romantiska tête-à-tête som gärna låter sig utmålas... Men hallå, det är ju SKITSAMMA, right? Han är inte för mig, jag är inte för honom, det är ett faktum helt oberoende av hur bra/dåligt de har det.
Tyvärr lyssnar inte hjärtat till sunt förnuft, i vanlig ordning. Tyvärr sattes ett nytt knippe funderingar igång och jag ältar åter gamla dammiga skeenden och minnesscener, gång efter annan.
Det var så mycket jag aldrig sa, så mycket han aldrig sa, så många halva meningar vi gav varandra. Så mycket som skulle läsas mellan raderna, alldeles outtalat och outgrundligt. Jag tänker på det och det stör mig, frustrerar mig. Det finns förstås en massa saker som var rätt kristallklara, också. Som tippade allt och som fick mig att lacka ur totalt. En bred, obönhörlig rygg, uteblivna svar, ignorans och svikna löften talar ändå sitt tydliga språk.
Jag vet inte vad som är vad nu. Jag vet inte om det är hoppet som sticker fram sitt fula tryne, utklädd till "closure", ivrigt påhejad av min ständigt närvarande och rätt svårartade missförståndsallergi. Jag vet inte heller om det spelar någon roll, för risken finns ju att han inte bryr sig tillräckligt mycket för att orka prata om det här. (Vill jag ens ta reda på det?) Jag vet inte heller om jag vågar blotta mig på det sättet - speciellt eftersom han verkar bli så obekväm varje gång jag ens låter antyda att jag ibland är ledsen, rädd och svag. Sannolikt är det kontraproduktivt att träffas igen, kanske oavsett vad han skulle säga och vad vi kommer fram till. Om en ens kan komma fram till något? Vad ska jag ha det till, det jag möjligen kan få veta? Kanske kommer det bara resultera i ännu några fraser, miner, pauseringar, blickar och talande gester att i efterhand vrida och vända på? Fundera på hur sanningsenlig han var, vad han EGENTLIGEN menade med det han sade, blablabla. Never ending stoooooory (aaa, aaa, aaa)...
Det är, precis som hypo-eeee säger, ett snärj att ha relationer. Jag brukar generellt vara klok nog att undvika dem. Å andra sidan är ickerelationer rätt snärjiga de också. Och/eller en monogami med sig själv, liksom. Jag kommer inte så bra överens med mig just nu, jag håller inte sams.
182 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge semla en ros