It takes a fool to remain sane

15 maj 2014 13:22
Kände bara lite vagt till Malik innan, men läste om blodiga tunnelbanespår, insåg att jag inte befann mig långt ifrån när det hände, och hans blick i Kobra var så märkligt lik min hittills största kärleks. Jag är kass på att sova nu igen, och i alla olika tillstånd av halvvakenhet glider mina ihopfabricerade bilder av händelseförloppet in och byggs på allteftersom och blir en surrande, grotesk mardröm. En gång fick jag för mig att prata med honom - lite på samma sätt som jag ibland skriver brev som jag aldrig skickar - för att kunna släppa tankespåret. (Precis efter att jag sagt hejdå hördes en liten smäll. Jag hann bli rätt skärrad innan jag insåg att det helt enkelt var laddningssladden som trillade ner från mitt nattduksbord när jag vände mig i sängen. Heh. Jag tror inte på spöken... utom mitt i natten när jag inte sovit ordentligt på flera dygn...)

När jag är vaken tänker jag på hur han måste han mått, hur hans bror mår, hur tågföraren mår, om det finns folk som såg honom göra det, eller mötte hans blick på vägen dit.

Och jag tänker på psykvården. Jag vet inte ens om han haft någon kontakt med dem, men jag har haft en nära vän som mådde väldigt dåligt väldigt länge, och jag vet hur svårt det är att få hjälp, vilken kamp det är. Hen var suicidal men det var ändå väldigt trögt och det tog liksom aldrig slut, hen fick aldrig en självklar, kontinuerlig hjälp, de hänvisade bara till telefonjouren dit hen kunde ringa när hen kände att läget blev akut (jaha, och var ska en anse att den gränsen går?) och sedan lämnade de hen vind för våg med demonfighten, och hens anhörigas ständiga oro...

Jag har själv sökt hjälp och fått höra att jag i princip måste vara destruktiv (självskadebeteende, missbruk eller självmordsplaner), eller börja knapra lyckopiller för att ens få träffa en psykolog eller få en samtalskontakt.

Jag har i ett förtvivlat tillstånd (för väldigt länge sedan) uppsökt psykakuten en gång, och mött kalla blickar. Allt de gjorde var i princip att upprepa frågan vad jag ville att de skulle göra för mig (i väntrummet, jag fick inte ens komma vidare från det). Kanske sjukskriva mig? Och jag grät och sa jag vet inte, jag vet inte vad som som är fel eller vad som kan hjälpa och nej, jag tror att jag kan jobba och sedan var det tack och adjö för de hade faktiskt inte tid för mig och jag var ju inte självdestruktiv och uppenbarligen klar nog att själv ta mig dit och formulera mitt ärende och jag kunde ju ringa vårdcentralen och se om de kunde boka in mig hos någon allmänläkare nästa vecka.

De får sina patienter att känna sig besvärliga. I ett svagt tillstånd när en äntligen tagit sig modet att be om hjälp, när en liksom intalat sig själv att en nog kanske är värd det, eller att en nog faktiskt mår tillräckligt dåligt, då får en veta hur få platserna är, vilket högt tryck det är på dem och hur många människor som sannolikt mår ännu sämre och faktiskt behöver hjälpen bättre. Då får en kalla blickar och blir ombedd att självdiagnostisera sig och dessutom utarbeta en egen behandlingsplan och jag tänker att om det vore annorlunda.

Om det vore annorlunda, enkelt och välkomnande. Om det vore en självklarhet. Om en kunde ta en nummerlapp och få någon att prata med så fort en kände sig vilsen och om en kunde få ett bemötande som när en brutit ett finger. Undersökning, diagnos och expertordinerad vård. Om det vore rätt så odramatiskt. Då kanske hela attityden till psykisk ohälsa skulle påverkats? Då kanske Malik hade slunkit in på någon mottagning redan när han började känna att han kanske var på väg att tappa fotfästet, och han hade blivit uppfångad och det hade inte varit en så konstig eller pinsam grej och han hade kanske fått något blad om depression och öppet kunnat prata med sina anhöriga och kanske hade förloppet kunnat bli helt annorlunda?

Tre människor begår självmord i Sverige varje dag. Det berör i sin tur så många fler människor. Hur produktiva var de tiden innan, dessutom? Jag tror att det skulle vara en verkligt lönsam investering att ta ett krafttag med psykvården. Det är så dumsnålt som det är nu. Dumsnålt och tragiskt omänskligt.

Vila i frid, vackra Malik och alla andra som inte orkade mer.
Jag har all förståelse för ert val.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»