Ett steg fram, trettio tillbaka

22 nov 2014 01:44
Jamen jag förstår ju dem, flickvännerna/sambosarna/fruarna. Jag skulle själv säkert vara känsligast av dem alla. Men en liten del av mig tycker ändå att det är orättvist. Jag flirtar inte. Jag bara... ser och blir sedd. Jag tycker om och blir nyfiken men jag har inga ambitioner, ingen agenda. Jag utgår från att jag inte har en chans. Jag vill bara någon gång kunna fortsätta lite på en början, lära känna någon som verkar vilja lära känna mig.

Jag är så trött på att alltid behöva backa, stå tillbaka. Ni har varandra. Folk har varandra hela tiden och jag har aldrig någon. Och så träffar jag din man/pojkvän/sambo och han verkar så himla bra och klok och rolig och han ser mig. Och han retas med mig och jag retas tillbaka och vi skrattar och vi har miljoner saker att diskutera och kanske att han tycker att jag är lite smart och rolig, det känns som om han faktiskt tycker att jag är lite smart och rolig, och jag förstår liksom inte att han sitter och ser på mig när han har Dig (de har alla så väldigt bra partnersmak) men jag vill bara vara i det en liten stund. En liten stund, bara? Det räcker med vänskap, jag lovar, jag vill bara veta lite mer om den här människan som jag klickar med men jag fattar ju att jag inte får. Inte den här gången heller.

Jag parerar och backar och involverar och drar in dig i konversationer och är så väldigt noga med att aldrig insinuera men det räcker aldrig. FÖRSTÅS. Jag förstår, JAG FÖRSTÅR men det känns ändå inte rättvist. Alla dessa farväl, jag går sönder lite varje gång och det blir så trasigt alltihop och hur är det meningen att man ska göra det här livet alldeles själv precis jämt?

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»